Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Adoptivbarns anknytning

[Anknytning, utveckling, inskolning m.m.]

Barns anknytningserfarenheter har betydelse för förmågan till socialt samspel under resten av livet och en av de främsta uppgifterna i föräldraskapet kan uppfattas vara att ge varje barn en så trygg bas som möjligt i sitt liv (7,13,17).

Barnets första anknytningstid är viktig för fortsatt anknytning med sina adoptivföräldrar. Om barnet har tillbringat sina första månader eller år med en eller få anknytningspersoner har de förhoppningsvis utvecklat en anknytningsrelation. En trygg bas utgörs från början av en annan/några andra personers pålitlighet, oberoende av situation och tillfälligheter, och utvecklas efterhand till en stark inre känsla av tillit till sin omvärld och sig själv. När barnet adopteras, innebär det en separation för barnet från sin anknytningsperson och miljö och barnet kan behöva hjälp att sörja den förlorande anknytningspersonen. Det tar tid och energi för barnet att sörja, knyta an till sina nya föräldrar och vänja sig vid familjen. Barnet kanske inte är vant vid kroppskontakt eller att vara känslomässigt nära och behöver sakta vänja sig vid det (7,13,18,19).

Anknytningen utvecklar barnet efterhand genom sin erfarenhet av nära personers känslighet för dess behov och deras förmåga att lindra obehag, ge tröst, omsorg och göra livet begripligt och förutsägbart. Ju mer trygghet och pålitlighet desto lättare är det för barnet att våga utforska sin omvärld men också att framöver kunna handskas med påfrestande situationer i livet. Föräldrars tillgänglighet, engagemang och intresse för barnet är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna utveckla en tillräckligt trygg bas, en trygg anknytning. Barn som saknat föräldraomsorg kan utvecklas ojämnt. De kan ha utvecklat överlevnadsförmågor som får dem att verka mer mogna än sin ålder. Samtidigt har de haft sämre förutsättningar att lära känna sin kropp och sina känslor, att öva motorik, samspel och språk. De har mycket att ta igen och det kan underlätta om adoptivföräldrar är medvetna om det och kan vara flexibla att barnet kan skifta från "stor" till "liten" (3,7,13,17).

En del barn har tvingats att utveckla ett beteende där de "klarar sig själva". Det kan visa sig när barnet ska sova, när det gör sig illa eller "kommer bort" på så sätt att barnet inte söker, utan snarare avvisar, hjälp, tröst och beskydd. I en del fall dunkar barnet huvudet eller vaggar sig. Andra barn utvecklar en "flyktighet" i kontakten och kan vara överdrivet närhetssökande i förhållande till okända personer, som för tillfället visar dem uppmärksamhet. Det kan innebära att den första tiden tillsammans är påfrestande och svår för både barnet och föräldrarna. Ibland blir det en lång och mödosam process för båda parter att anpassa sig till varandra. Barnet kan vara avvisande, skrika och gråta mycket eller så vågar barnet inte lämna föräldrarna inte ens för ett ögonblick. Det är viktigt att förklara för adoptivföräldrar att dessa reaktioner är ett friskhetstecken att barnet har kraft och ork att protestera när de blir lämnade. (3,7,13,16,18).

Om barnet har stora anpassningssvårigheter och är flyktigt i kontakten, kan det vara bra att försöka skapa en förutsägbar dag för barnet och ge barnet möjlighet att upptäcka att någon förälder alltid finns tillgänglig. Man bör helst inte ha barnvakt första tiden, i synnerhet inte om det är ett barn som dessutom verkar okänsligt för att man lämnar det. Detta innebär inte att man inte får träffa andra personer. Tvärtom kan det vara viktigt att mor- och farföräldrar, kusiner etc. kommer in tidigt i barnets och föräldrarnas liv och får utveckla närhet till barnet, men inte ta över. När man börjar med barnvakt efter kanske ett halvår är det bra om det, oberoende av barnets ålder, är någon barnet har känt tidigt i sitt nya familjeliv, (t.ex. mor- och farföräldrar). De första gångerna barnet ska vara självt med en annan vuxen än föräldrarna är det bra om det är kortare stunder (3,7,13,17).

Under de första månaderna bör man inte kasta sig ut i stora grupper av barn och vuxna där man inte har möjlighet att ha närhet till barnet. Detta gäller även för barn över 2-3 år. Det är mycket viktigare att få upptäcka, lära känna och utveckla närhet till föräldrarna, närmsta familjen och familjens vänner innan nya lekkamrater måste hittas. Att börja på daghem tidigt, t.ex. efter ett halvår, även om man är "stor" utifrån sin biologiska ålder är inte att rekommendera. Däremot kan man behöva få kontakt med barn på andra sätt genom att deltaga i öppna barn-föräldraverksamheter eller besöka lekplatser (13,17).

Kontakta BHV-psykolog:

  • om barnet har ihållande anpassningssvårigheter.
  • om man som förälder alltid väljs bort i andras närvaro även när barnet är rädd för något, är trött eller ledset.
  • om barnet under lång tid krånglar mycket med maten.
  • om barnet inte kan leka.
  • om barnet inte utvecklar något språk eller jollrar "pratande".
  • om barnet under längre tid är överdrivet klängigt.
  • om barnet under längre tid får panik vid separationer och inte kan tröstas.
  • om barnet inte tycks "hämta upp" utvecklingen såväl motoriskt som kognitivt, ex. språkligt.
Revideringsdatum:
2015-07-30
Reviderad av:

Lisa Ernstsson, barnsjuksköterska, Halmstad.

Faktagranskare:

Johanna Rubin, barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovårdsenhet Sydväst, Stockholm

Till ämnesöversikt