Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Barn som är äldre än cirka 2 år vid adoptionstillfället

[Anknytning, utveckling, inskolning m.m.]

Att adoptera ett äldre barn innebär en utmaning i aknytningsprocessen både för barnet och föräldrarna. Adopterade barn är ofta mästare på att anpassa sig till sin omgivning vilket kan göra det svårt för föräldrar att se och förstå barnets inre trauma. Det är på många sätt annorlunda att bli förälder till ett barn som levt i en annan familj eller på någon institution sina första 2-3 år eller fler. Adoptivföräldrar kan behöva stöd i att tolka barnets signaler, beteende och reaktioner och får råd på hur de på bästa sätt kan möta barnet i sin anknytnings process (5,17).

Format av sin miljö
Adopterade barn är inte nyfödda men adoptivfamiljen är ny och det tar tid att känna trygghet och tillit. Föräldrarna är väl förberedda men för barnet kan det komma som en chock att helt plötsligt bli förflyttad från allt som är igenkännande och vanligt, allt som är tryggt, hur eländigt det än må ha varit. Barnet har utvecklat en kärna i sin personlighet utifrån de erfarenheter och upplevelser barnet har haft av sig själv tillsammans med andra. Barnet har kanske inte fått möjlighet att utveckla en relation till en eller ett fåtal vuxna som det har kunnat känna full tillit till; flertalet barns erfarenhet är att de måste försöka få varje annan intresserad person de möter att tillfredsställa de behov och önskningar som barnet har just i stunden. Det innebär att många barn uppvisar det vi kallar för "distanslöst" kontaktbeteende, dvs. de blir flyktiga i kontakten och som förälder kan man bli ointressant om någon annan visar barnet lite engagemang. Detta klingar som regel av efter de första månaderna men kan under lång tid "dyka upp" i större sociala sammanhang eller då barnet blir mer socialt osäkert. När barnets distanslöshet kvarstår som dominerande kontaktbeteende innebär det ofta svårigheter även i kamratrelationerna eftersom barnet blir opålitligt och flyktigt i förhållande till kamraterna (3,13).

Det krävs stor respekt för barnets identitet
Barnets hela värld ändras på bara några timmar. De nya föräldrarna är främlingar, de luktar annorlunda, talar konstigt och livsmiljöns alla ljud, ljus dofter, smaker och klimat förändras. En del barn förlorar också sina kompisar som varit viktiga för dem. En del barn reagerar med att vara extra "duktiga och fogliga", en del reagerar genom att gråta, vara arga och slåss. Det är inte helt ovanligt att barnet får en tillbakagång i utvecklingen. Adoptivföräldrarna kan behöva mycket stöd i att förstå att många av dessa reaktioner är normala utifrån barnets upplevelser på den enorma förändringen. Barnets namn är en viktig del av identiteten. Att inte få behålla sitt namn kan upplevas som identitetsförvirrande i synnerhet när alla andra livserfarenheter också kullkastas. Barnet bör få behålla sitt namn eftersom den kan ge en känsla av kontinuitet samtidigt kan det i vissa fall vara enklare för barnet med ett tilltalsnamn som är lätt att uttala. Det finns dock anledning till viss försiktighet (3,13).

Anknytningen
Lika tufft som det är för barnet i anknytningsprocessen lika stor omställningen innebär föräldraskapet i att möta ett barn med sina erfarenheter, att "det här är ett barn som har levt" innan det kommer till de nya föräldrarna. Föräldrars tillgänglighet, engagemang, och intresse för barnet en förutsättning för att barnet skall kunna utveckla en förtroendefull relation till sina nya föräldrar. Många av de överlevnadsstrategier som barnet behövt ha i livet före adoptionen finns oftast kvar under en övergångsperiod, men sakta men säkert når barnet en relativt god anpassning så att de vågar börja uttrycka sina behov och önskningar, de regressiva beteendena och hårda kontroll av adoptivföräldrarna klingar av och de kan börja lita på sina föräldrar. Förbered föräldrar på att rusta sig med tid, tålamod och förståelse (3,18,20).

Oavsett barnets biologiska ålder och vana vid grupper av barn är det viktigt att barnen får möjlighet att etablera kontakt i familjen innan förskole- och t.o.m. skolplacering sker. Många barn har erfarenhet av att vara i grupp men har inte självklart förmågan att samspela med och kunna leva sig in i andra barn så att de kan leka och samarbeta. För tidig grupp- och skolplacering kan då göra att barnen befäster beteendestörningar utifrån att livsförändringarna är för stora och för påfrestande (7,18).

Även om många barn har etablerat ett otryggt anknytningsmönster i sin bas kan de utveckla en förtroendefull relation till adoptivföräldrarna. Hos en del barn kommer det otrygga anknytningsmönstret att kvarstå som en skörhet under ytan så att till exempel ökad klängig ängslighet eller kontrollerande beteende kan träda fram i olika utvecklingsperioder och livssituationer (3,7).

Att tänka på
Vid adoption av framförallt äldre barn är utmaningarna stora och många föräldrar upplever ett behov av samtalsstöd för att förstå sitt barns och ibland sina egna rektioner. Psykologkonsultationer bör därför erbjudas även om det inte finns tecken på allvarliga avvikelser.

Psykologbedömning och eller behandling rekommenderas:

  • Om barnet har ihållande anpassningssvårigheter i familjen
  • Om barnets distanslöshet kvarstår som dominerande kontaktbeteende
  • Om barnet uppvisar ihållande starkt regressivt och/eller sexualiserat beteende eller ter sig manipulativt och/eller är aggressivt
  • Om det är ihållande matkrångel som t.ex. glupskt ätande eller överdriven upptagenhet av mat
  • Om barnet får svårigheter i kamratrelationerna
  • Om barnets allmänna utveckling är kvarstående sen och barnet t.ex. inte börjar lära sig det nya språket inom ett par månader
Revideringsdatum:
2015-07-30
Reviderad av:

Lisa Ernstsson, barnsjuksköterska, Halmstad

Faktagranskare:

Johanna Rubin, barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovårdsenhet Sydväst, Stockholm

Till ämnesöversikt