Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Barnhälsovårdens roll och ansvar

[Barn som riskerar att fara illa]

Barnhälsovården har ett stort och unikt ansvar att upptäcka och stödja barn som far illa. Barnhälsovårdens läkare och sjuksköterskor är de enda utanför familjen som regelbundet träffar så gott som alla späda och små barn och följer deras hälsa, tillväxt och utveckling. De möter och undersöker de minsta barnen, som vare sig kan berätta, värja sig eller fly undan om de far illa hemma.

Barnhälsovården har med få undantag ett stort förtroende även hos föräldrar som för övrigt har det svårt eller är på kant med samhällets företrädare och andra i sin omgivning. Få familjer vägrar hembesök av BHV:s sjuksköterska och hembesök bör nu som förr ingå som en naturlig och ofta använd del i barnhälsovårdens verksamhet. Mödra- och barnhälsovårdens psykologer är en stor tillgång liksom ett utvecklat samarbete med socialtjänsten.

Sjuksköterskor, läkare och psykologer kan hamna i en svår roll då man misstänker att barn far illa och samtidigt vill behålla en bra kontakt med föräldrarna.

Man kan utgå ifrån att alla föräldrar vill sina barns bästa och vara goda föräldrar, men förutsättningarna skiftar. När man som professionell börjar oroa sig för ett barn eller tror eller vet att ett barn far illa, är det alltid fruktbart att för sig själv (eller vid konsultation av annan professionell) fundera över:

  • stämmer oron med de observationer som gjorts
  • vilka reaktioner och känslor har vi gentemot föräldrar och barn (sorg, oro, ilska )
  • kan jag leva mig in i hur såväl föräldrar som barn har det?

Därefter kan det ofta vara lättare att ta upp samtalet med föräldrarna.

Tänk på!

Barnets behov måste alltid stå i centrum och vid konflikt gå före föräldrarnas intressen. Därför ska anmälan till eller konsultation av socialtjänsten göras så snart man oroar sig för eller misstänker att barn far illa. Adekvata medicinska eller psykologiska konsultationer och utredningar är också viktiga. Så långt möjligt bör åtgärderna ske i samråd med vårdnadshavaren, men om detta inte är möjligt måste barnhälsovården hänvisa till sin primära uppgift att verka för barnets bästa även om misstankarna efter utredning kan visa sig vara felaktig eller icke bevisbar. Vid misstanke om allvarliga missförhållanden t.ex. barnmisshandel och sexuella övergrepp ska inte vårdnadshavaren informeras.

Både barnet och föräldrarna behöver hjälp när barnet far illa!

mapp_green.gif
Revideringsdatum:
2014-07-01
Reviderad av:

Steven Lucas, barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovården, Uppsala

Manusförfattare:

Gunilla Skarped, socionom, BHV-enheten, Örebro läns landsting

Faktagranskare:

Marie Köhler, verksamhetschef och barnhälsovårdsöverläkare, Region Skåne

Till ämnesöversikt