Utskrivet 2016-08-27

Till navigering

Att möta och bemöta regnbågsfamiljer

[Familjen på BVC]

Att homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner bildar familj och blir föräldrar utanför heterosexuell tvåsamhet har blivit allt vanligare de senaste decennierna (1,2). Familjerna, som ofta kallas regnbågsfamiljer, är en snabbt växande grupp i hela västvärlden. Barn som växer upp i regnbågsfamiljer har minst lika goda förutsättningar till en positiv social och psykologisk utveckling som andra barn (3,4,5,6). Till sin form och struktur ser regnbågsfamiljerna olika ut. Här beskrivs olika former av regnbågsfamiljer, med utgångspunkt i praktiska och rättsliga frågor. Därefter följer råd vid bemötande av dessa familjer.

Familjer med två mammor

Sedan 2005 har kvinnliga samkönade par tillgång till insemination och IVF i svensk sjukvård (7). Under de första åren sedan möjligheten infördes fick drygt 120 kvinnliga par per år fertilitetsbehandling med donerad sperma (8). I dessa familjer delar båda kvinnorna det juridiska föräldraskapet och har gemensam vårdnad om barnet, sedan den kvinna som inte bär barnet samtyckt till fertilitetsbehandlingen och hennes föräldraskap fastställts (7). Barn som tillkommer genom fertilitetsbehandling i svensk sjukvård har då de uppnått mogen ålder alltid möjlighet att eftersöka donatorns identitet. Par väljer ofta svensk sjukvård för att kliniken ligger nära, priset är i de flesta landsting lågt och svensk sjukvård känns tryggt för många (7,8).

Vanligt är också att kvinnliga par vänder sig till fertilitetskliniker utomlands, där Danmark är det vanligaste resmålet (2). Skäl att välja privata kliniker utomlands kan vara kortare väntetider eller upplevelsen av bättre bemötande (2,9). I Danmark finns ofta möjlighet att reservera sperma från en donator för kommande syskon. Donatorer vid utländska kliniker kan vara anonyma eller kända för familjen (10). Vissa kliniker erbjuder så kallade identity-release donatorer, där barnet som vuxen får möjlighet att ta reda på donatorns identitet. För att båda kvinnorna ska bli barnets rättsliga föräldrar och vårdnadshavare behöver i dessa fall den kvinna som inte fött barnet ansöka om en närståendeadoption (11). För att genomföra adoptionen måste paret vara gifta eller registrerade partner. Processen att närståendeadoptera upplevs av många som påfrestande, inte minst är det en stress för många att den ena föräldern inte är vårdnadshavare från början. I genomsnitt hinner barn bli 10 månader gamla innan adoptionen är klar.

Istället för fertilitetskliniken väljer en del kvinnliga par att göra inseminationer i hemmet, där en vän eller bekant bidrar med sperma. Här ställs de blivande föräldrarna inför viktiga beslut om spermagivarens framtida roll i familjen, där vissa önskar en donator som inte tar del i det dagliga familjelivet, medan andra väljer att dela föräldraskapet med honom som aktiv förälder (12,13) (se avsnittet om flerföräldrafamiljer). Med donatorns samtycke kan den kvinna som inte fött barnet bli juridisk förälder och vårdnadshavare genom en närståendeadoption (11).

När syskon föds väljer många, om än inte alla, att använda samma donator som till det första barnet (2,10). Kvinnliga par väljer ofta att dela graviditeterna mellan sig. I en svensk studie framkommer att det är nästan dubbelt så vanligt att båda kvinnorna i ett par föder barn, jämfört med att en kvinna föder samtliga barn. Bakgrunden till att den ena fött samtliga barn är ibland att den andra inte kunnat bli gravid, trots att hon önskat detta. För andra är det istället ett förstahandsval att bli mamma utan att vara gravid. Lesbiska par delar också föräldraledighet och hushållsarbete lika mellan sig i långt större utsträckning än olikkönade par och jämlikhetsnormerna är starka hos många lesbiska familjer (2,14,15,16).

Kvinnliga par som är gifta eller registrerade partner har sedan 2003 laglig möjlighet att ansöka om adoption gemensamt (2). I praktiken har det dock visat sig mycket svårt för samkönade par att adoptera gemensamt.

Familjer med två pappor

Manliga par får ofta barn genom delat föräldraskap med lesbiska par (17,18), dessa familjer beskrivs under avsnittet flerföräldrafamiljer.

De manliga par som önskar bli fäder på egen hand kan få barn genom surrogatarrangemang (19). Den ena eller båda männen bidrar med sin sperma och en tredje person, som ofta kallas surrogatmamma, bär barnet eller barnen i sin livmoder. Efter förlossningen tar de nyblivna fäderna emot barnet. Ofta görs en skillnad mellan två olika former av surrogatarrangemang, traditionellt eller fullständigt. Vid ett traditionellt surrogatarrangemang används ägg från den kvinnan som bär barnet. Vid fullständigt surrogatarrangemang, vilket är det vanligaste, används istället ett donerat ägg från en annan kvinna. Idag genomförs inte surrogatarrangemang i svensk sjukvård (2). Manliga par vänder sig därför till privata kliniker i andra länder, såsom USA och Indien. För den man som är biologisk far fastställs faderskapet och därefter kan hans make närståendeadoptera barnet. På så vis kan båda männen dela det juridiska föräldraskapet och ha gemensam vårdnad om barnet. Då surrogatbarn ofta blir till genom IVF i länder där det är praxis att införa flera embryon samtidigt är det inte ovanligt med tvillingar i dessa familjer.

Manliga par som är gifta eller registrerade partner har sedan 2003 laglig möjlighet att ansöka om adoption gemensamt (2). I praktiken har det dock visat sig mycket svårt för samkönade par att adoptera gemensamt.

Män som får barn i samkönade relationer utmanar normer som sammankopplar omsorg om små barn med kvinnor och femininitet och har därför beskrivits som mer utsatta för diskriminering än kvinnliga par (20,21). Manliga par delar ofta hushållsarbete mer jämlikt än olikkönade par (15).

Flerföräldrafamiljer

Ett manligt par (eller en ensamstående man) kan också vända sig till ett kvinnligt par (eller en ensamstående kvinna) för att få barn gemensamt i ett delat föräldraskap (17,18,22,23,24). Dessa familjer kallas ibland flerföräldrafamiljer, fyrklöverfamiljer eller stjärnfamiljer. Barnen blir ofta till genom heminsemination och växer sedan upp i två hushåll. Hur boendet är fördelat varierar mellan olika familjer och kan förändras allteftersom barnen växer, vissa barn har sitt huvudsakliga boende på en plats medan andra bor växelvis.

Enligt svensk lag kan ett barn bara ha två juridiska föräldrar och vårdnadshavare, även om det finns flera vuxna som i vardagen fungerar som barnets föräldrar (2). Många gånger är de biologiska föräldrarna vårdnadshavare, medan andra väljer att genomföra en närståendeadoption så att den icke-biologiska föräldern i det ena paret adopterar barnet (18,25). Anledningen till detta kan vara att barnet huvudsakligen bor hos det ena paret och föräldrarna anser att dessa då också bör dela vårdnaden. Flera studier visar att konflikter många gånger uppstår då föräldraparen har olika syn på barnens boende (17,19,23).

Regnbågsförälder på egen hand

Ensamlevande vuxna väljer ibland att bli föräldrar på egen hand. Ensamstående har däremot inte tillgång till assisterad befruktning i svensk sjukvård idag (2). Regeringen har dock föreslagit en ändring för ensamstående kvinnor som då skulle få tillgång till samma fertilitetsbehandling som par med en eller två kvinnor. En ensam kvinna kan redan idag vända sig till privata kliniker i utlandet för assisterad befruktning eller göra heminseminationer. En ensamstående man kan vända sig till kliniker i utlandet för surrogatarrangemang. Ensamstående kan också ansöka om adoption på egen hand (2). Studier visar att barn till planerat ensamlevande föräldrar generellt växer upp med goda förutsättningar (4). Vuxna som planerar ett föräldraskap på egen hand är ofta resursstarka och har ett välfungerande nätverk omkring sig. Det finns därför ofta flera viktiga vuxna kring barnet utöver föräldern. Ensamlevande föräldrar förutsätts alltför ofta vara heterosexuella, men kan självklart vara homosexuella, bisexuella eller definiera sin sexualitet på något annat vis (26).

Familjer med transpersoner och queerpersoner som föräldrar

Transpersoner är personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte överensstämmer med det kön som registrerats vid födseln. Transpersoner kan bli föräldrar själva eller tillsammans med en partner eller vän och vägarna till föräldraskap ser olika ut för olika individer. Transmän som har fungerande äggstockar och livmoder kan bli gravida och föda barn (27). Transkvinnor som har fungerande spermaproduktion kan bli biologiska föräldrar. Tidigare krävde en omdebatterad lag sterilisering för den som ville genomgå juridiskt könsbyte (28), detta trots att många transpersoner önskade bli föräldrar (29,30). Detta krav upphävdes dock år 2013. Sedan dess ska transpersoner ha samma tillgång till fertilitetsbehandling som cispersoner. Transpersoner som får barn vittnar ibland om problem vid registreringen av föräldraskapet. En man som föder barn registreras som barnets mor, även om han har ett manligt personnummer och vill registreras som far.

Personer kan definiera sig som queer av olika skäl, ofta för att personen inte tycker sig passa in i rådande normer kring genus eller sexualitet. Queerpersoners vägar till föräldraskap motsvarar andra regnbågsföräldrars, det vill säga, den egna och en eventuell medförälders reproduktiva förutsättningar har betydelse för vilka vägar till familjebildning som finns tillgängliga.

Trans- och queerpersoner kan också vara adoptivföräldrar eller dela föräldraskap med en partner eller vän som är biologisk förälder eller adoptivförälder.

Ombildade regnbågsfamiljer och skilsmässor

De första regnbågsfamiljerna var många gånger ombildade familjer. Där hade barn tillkommit i en olikkönad relation, men efter en skilsmässa kom föräldern ut som homo- eller bisexuell (1,2). Också idag uppstår många regnbågsfamiljer genom nya ombildningar efter separationer.

Även de planerade regnbågsfamiljerna blir ibland ombildade familjer efter separationer. Skilsmässor är vanliga i alla samlevnadsformer, men samkönade par skiljer sig oftare än olikkönade par (31). Liksom i andra ombildade familjer kan det här finnas nya partners och bonusföräldrar, nya syskon eller bonussyskon. Växelvis boende för barnen är mycket vanligt efter skilsmässa i regnbågsfamiljer (2).

Bemötande inom barnhälsovården

Inför nya möten är det viktigt att ha i åtanke att familjer ser ut på olika vis (9,25). Det är därför alltid en god idé att ställa öppna frågor, som: "Vilka finns i er familj?" eller "Vill du berätta om din familj?". I samtal med barn kan uttryck som "den som tar hand om dig" eller "dina vuxna" fungera bra. Till vuxna är det bättre att ställa frågan "Lever du tillsammans med någon?" än att förutsätta att där finns en olikkönad partner. Genom öppna frågor kan den inbjudna själv definiera och beskriva sin familj.

Många regnbågsföräldrar och barn tycker om att berätta om sin familj och uppskattar trevligt ställda frågor (2,7,9,25). Det är också mycket viktigt att professionella faktiskt ställer de frågor som behövs för att göra ett gott jobb. Samtidigt är många regnbågsföräldrar och barn trötta på att ständigt mötas av både ingående och personliga frågor om familjen. Därför är det viktigt att tänka på att inte ställa frågor enkom för att stilla sin egen nyfikenhet, utan endast fråga om det som är relevant för uppdraget.

I vissa sammanhang kan det vara viktigt att ta reda på vem som är barnets vårdnadshavare och i medicinsk rådgivning kan det vara värdefullt att veta vem som är biologisk förälder. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de vuxna som tar hand om barnet och är dess föräldrar i praktiken kan vara fler/andra än de biologiska föräldrarna eller vårdnadshavarna (1,2,18). I de familjer där det finns flera föräldrar är det viktigt att alla bjuds in och involveras. Lesbiska par vittnar många gånger om att bara den ena mamman tilltalas, medan den andra åsidosätts, också då båda föräldrarna finns med i rummet. En god utgångspunkt är att i samtal rikta sig till och inkludera alla som är närvarande. I samtal med barn är det särskilt viktigt att ta utgångspunkt i den vardag barnet har omkring sig. Barn som inte har en pappa ska inte i vårdkontakter behöva besvara frågor om "din pappa"; såsom "Vad heter din pappa?" eller "Ska du visa plåstret för pappa när du kommer hem?". På motsvarande sätt ska barn som inte har en mamma inte behöva besvara frågor om "din mamma".

I regnbågsfamiljer benämner sig ofta kvinnliga föräldrar som mamma/mammor och manliga föräldrar som pappa/pappor, oavsett biologiska eller juridiska band till barnet (2,32). I andra familjer används istället förnamn eller smeknamn. Om du är osäker på hur en förälder vill tilltalas eller omnämnas är det enklast att fråga. Transpersoner som presenterar sig som kvinnor eller med ett kvinnligt namn bör också benämnas som hon. Transpersoner som presenterar sig som män eller med ett manligt namn bör benämnas som han. Queerpersoner som inte identifierar sig som vare sig kvinnor eller män kan föredra att benämnas som hen. Om du är osäker på vilket pronomen en person föredrar är det enklast att fråga. Ett gott bemötande förutsätter att en person omnämns med det pronomen den önskar.

Som deltagare i föräldragrupper har många regnbågsföräldrar reagerat negativt på att de delas in i samtalsgrupper efter kön (2). Ett vanligt dilemma uppstår för den kvinna i ett lesbiskt par som inte fött barnet. Att delta i "mammagruppen", där de övriga har kroppsliga förlossningsupplevelser, kan kännas lika fel som att delta i "pappagruppen" där de övriga är män. När föräldrar delas in i smågrupper kan dessa konstitueras på andra sätt än efter kön.

Många regnbågsföräldrar utsätts för olika former av diskriminering och okunnigt bemötande, inte minst inom vården (1,2,7,9,21,33). Samtidigt tonar ofta föräldrarna ner betydelsen av bristande HBTQ-kompetens. Istället för att säga ifrån reagerar många föräldrar ursäktande och säger att "det gör inget", "det kunde ju inte du veta". När den utsatta slätar över och ursäktar misstag kan det krävas särskilt god lyhördhet för att utveckla ett professionellt bemötande.

Avslutningsvis bör skriftlig information, formulär och skyltar ses över så att de välkomnar olika former av familjer. När en blankett har förtryckta rutor för "moderns namn" och "faderns namn" kan en regnbågsfamilj känna sig exkluderad även om de möts av en positiv och välkomnade personal (7,33). Att se över formulär är ofta enkelt gjort och gör stor skillnad i mötet med nya familjeformer.

mapp_green.gif

Revideringsdatum:
2015-06-24
Reviderad av:

Anna Malmquist, leg. psykolog, doktor i psykologi, Linköpings Universitet

Manusförfattare:

Anna Malmquist, leg. psykolog, doktor i psykologi, Linköpings Universitet

Faktagranskare:

Karin Zetterqvist Nelson, Professor, Linköpings Universitet, Linköping

Till ämnesöversikt