Utskrivet 2018-01-20

Till navigering

BMI-kurvan

[Hur är tillväxtkurvorna gjorda]

Body Mass Index (BMI) är ett mått på "relativ vikt" d.v.s. vikt för längd. Måttet (kg/m2) har i sig ingen fysiologisk betydelse utan har skapats för att göra vikt så oberoende av längd som möjligt. BMI är beroende av ålder och utvecklingsstadium eftersom det påverkas av de förändringar som normalt sker i barnets kroppssammansättning och proportioner. På populationsnivå har BMI god korrelation till fettmängden men för den enskilda individen är precisionen inte lika bra. Trots detta rekommenderas BMI av internationella expertgrupper som mått på viktutveckling för barn. På individuell nivå lämpar sig BMI främst till att följa den relativa viktutvecklingen över tiden och mindre till att jämföra den absoluta nivån mellan individer.

Förloppet av BMI-kurvstandarden speglar barnets fysiologi. Den initiala kraftiga accelerationen under det första levnadsåret motsvarar den normala fettspurten under perioden. Barnet går därefter in i en slankhetsperiod med minskat BMI fram till sex-sju års ålder då värdet åter ökar. Den ålder då värdet börjar öka kallas ofta "adiposity rebound". En tidig sådan vändning tillmäts betydelse som indikator för risken för framtida övervikt. BMI ökar sedan kontinuerligt under perioderna "adrenarke" och pubertet. Ökningen är ungefär lika stor för båda könen men avspeglar under puberteten för pojkarna tillkomst av muskelmassa medan den för flickor speglar en fettspurt. En fullpuberterad flicka har, i förhållande till kroppsvikten, väsentligt mer fettmängd jämfört med en fullpuberterad pojke[9].

BMI-kurvan brukar internationellt utformas med percentilnivålinjer, i Sverige med SD-linjer. Eftersom BMI-måttet statistiskt är kraftigt snedfördelat - det är betydligt glesare mellan percentil eller SD-linjerna ovanför än nedom medellinjen - kan det vara svårt att förstå den fysiologiska betydelsen på individnivå av en större förändring i positionen. Man har dock ansett det viktigt att i BMI-kurvan markera gränser för övervikt och fetma (obesitas). För vuxna definieras dessa gränser med BMI-värdena 25 och 30. För barn har man föreslagit att samma percentilnivåer för populationen som vid 18 års ålder motsvarar 25 respektive 30 ska, extrapolerat nedåt i åldrarna, definiera övervikt respektive obesitas. Dessa nivåer ("ISO-BMI" 25 och 30 linjer) är markerade i de svenska SD-BMI kurvorna. I exemplet Figur 20 visas även ISO-BMI linjer för 35 och 40. Undervikt har på motsvarande sätt definierats i tre nivåer som "thinness grades 1-3"[10] utgående från BMI-positionerna 18,5, 17 och 16 vid 18 års ålder.

ISO BMI-nivåerna för undervikt-slankhet motsvarar genomsnittligt följande SDS nivåer för pojkar/flickor i det multinationella materialet: för ISO BMI 16 är SDS -2,6/-2,4, för ISO BMI 17 är SDS -1,9/-1,8 och för ISO BMI 18,5 är SDS -1,0/-1,0 (Cole 2007).

 Pojkar  Flickor
   

Figur 20. BMI-kurvor 0-18 år för pojkar och flickor. BMI-kurvan är konstruerad i SD-format med medelvärde ±3 SD från Göteborgsbarn födda omkring 1974 (Karlberg 2001). Notera att avstånden mellan SD-linjerna inte är uniforma, BMI är (liksom vikt) inte en normalfördelad variabel.

I BMI-kurvan är föreslagna gränser för övervikt respektive olika grad av obesitas inlagda. Dessa gränser är tänkta att motsvara BMI-värdena 25, 30, 35 och 40 för unga vuxna (dvs. 18 års ålder). Föreslagna nivåer för undervikt grad 1,2 o 3 motsvarande BMI 18,5, 17 och 16 för unga vuxna är också markerade.

Fördelen med ISO-BMI gränserna är att man får en internationell standard som kan användas oberoende av population. På individnivå saknas dock kunskap om vad de olika nivåerna representerar kliniskt/fysiologiskt för olika åldrar och de lämpar sig dåligt för klassifikation av det enskilda barnet. Olika helt friska barn kan också återfinnas inom ett mycket stort BMI-område. Signifikanta vandringar i kanalerna på BMI-kurvorna (d.v.s. i populationsfördelningen) indikerar däremot fysiologiska skeenden hos barnet. För att göra BMI-kurvorna grafiskt tydligare skulle man kunna ha enbart medianen för den egna populationen utan spridningsmått (SD eller percentiler) och istället ha de nämnda sju ISO-BMI linjerna.
Fler tillväxtkurvor för nedladdning!

[9] Flickor/kvinnor har större andel kroppsfett i alla åldrar. I populationsundersökningen NHANES (national health and nutrition examination survey) 1999-2004 gjordes DEXA-mätning på knappt 17.000 individer 8 år och äldre. Könskillnaden i kroppsfettsprocent var, för 8-11 åringar, knappt 4 procentenheter men ökade till 12 procentenheter för 16-19 åringar. Andelen kroppsfett var lägst för pojkar-män i åldersgruppen 16-19 år. Uppdelat på etniska grupper var kroppsfettsprocent för "Non-Hispanic white" respektive "Non-Hispanic black" för pojkar-män: 8-11 år 28,1 /25,3 % för 16-19 år 23,1/20,4 % och för 40-59 år 29,0/26,1 %. För flickor-kvinnor var motsvarande siffror: 8-11 år 32,0/30,7 % för 16-19 år 34,6/34,3 % och för 40-59 år 40,1/41,8 %. I denna population var, år 2003-2004, 32,2 % av individerna >20 år obesa med BMI >30. Bland barn 2-19 år hade 33,6 % ett BMI>85: e centilen och 17,1 % BMI>95: e centilen (CDC Vital and Health Statistics 2010). Som jämförelse kan nämnas en studie av ungdomar som tävlar i artistisk gymnastik på elitnivå där flickorna genomsnittligt hade 19,5 % kroppsfett (n=169; ålder 15,7 år; 28,7 timmar träning per vecka) och pojkarna hade 10,6 % (n=93; ålder 16,9 år; 26,8 timmars träning per vecka). BMI för flickorna var 19,0 och för pojkarna 21,5. Till skillnad mot pojkarna var flickorna tydligt retarderade i sin skelettmognad (undersökning vid European Championship of Artistic Gymnasts i Patras 2002; ref. Georgopoulos 2004).

[10] Definitionen utgår från WHO:s BMI-klassifikation för vuxna. Gränsvärden för olika nivåer av ISO-BMI för åldrarna 2-18 år är föreslagna av Cole et al. (2000 samt 2007 för övervikt respektive undervikt) utgående från ett internationellt datamaterial (Brasilien, UK, Hong Kong, Holland, Singapore och USA) omfattande fler än 90 000 vardera av pojkar och flickor, 0-25 år gamla. WHO har tidigare (1995) föreslagit att gränsen till övervikt hos barn och ungdomar ska definieras med den åldersspecifika 85:e percentilen för BMI i den amerikanska NHANES studien med data från 1971-4.

Manusförfattare:

Lars Hagenäs, docent, barnläkare, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm

Publicerad:
2012-02-09