Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Så fungerar vacciner

[Riktlinjer och fakta om vaccinationer]

När en person smittas med ett smittämne, till exempel virus eller bakterie, aktiveras kroppens försvarssystem för att på olika sätt förstöra smittämnet. Har man smittats tidigare av samma ämne kommer immunförsvarsceller och antikroppar att känna igen det, genast gå till angrepp och skydda mot sjukdomen. Saknas ett sådant skydd, så kallad immunitet, blir man sjuk.

Vaccinering innebär att kroppen utsätts för ett ämne som inte är tillräckligt kraftigt för att utlösa sjukdom, men ändå tillräckligt aktivt för att utlösa ett immunsvar med bildande av immunförsvarsceller och antikroppar. Om den vaccinerade senare smittas av samma smittämne har personen redan ett skydd och riskerar inte att bli allvarligt sjuk, eftersom den vaccinerade är immun, helt eller delvis, mot smittämnet.

Vaccination kallas aktiv immunisering, till skillnad från passiv immunisering, som är tillförsel av redan framställda antikroppar (immunoglobulin). Passiv immunisering ger endast ett kortvarigt skydd och stimulerar inte kroppens immunförsvar. Passiv immunisering kan vara aktuellt vid sjukdomar/tillstånd med nedsatt immunförsvar och när man vill ha snabbt skydd mot ett smittämne hos en otillräckligt skyddad individ.

Doser, ålder och intervall

Vacciner är olika och oftast behövs flera doser enligt ett särskilt schema för att uppnå ett bestående skydd. Forskning och utveckling av vacciner pågår kontinuerligt för att få kunskap om vilka åldrar, doser, intervall och kombinationer av vacciner som är optimala. Vanligen behövs två till tre doser för ett grundskydd med en till två månaders mellanrum (primärvaccination) med en efterföljande postprimär dos efter cirka sex månader.

För de flesta vacciner behövs även en eller fler påfyllnadsdoser, så kallade booster-doser, för att skapa ett långvarigt immunologiskt minne.

För att säkerställa god effekt gäller att man ger hela doser. Om ett barn av misstag fått en för liten dos ges återstående dos (mängd) om den kan uppskattas. Om det är några enstaka droppar som har läckt ut behöver man inte ge något ytterligare. Kan den återstående mängden inte uppskattas upprepas vaccinationen, om avdödat vaccin, efter 14 dagar med rätt dos. För levande vaccin väntar man som regel i fyra veckor.

För BCG gäller att i de fall man misslyckas med den intrakutana injektionen bör man kontrollera med PPD efter 8–12 veckor. Om barnet är 6 månader eller yngre, bör man om möjligt, vänta med PPD tills barnet är 6 månader.

Flockimmunitet

Det finns inga vacciner som ger ett hundraprocentigt skydd, men de flesta vaccinerade individer skyddas mot sjukdom och därigenom hindras även sjukdomsspridning till andra.

För de sjukdomar som vi vaccinerar mot i det allmänna vaccinprogrammet, utom stelkramp, gäller att smittspridningen upphör om tillräckligt stor andel av befolkningen är vaccinerad. Detta kallas flockimmunitet och gör det möjligt att skydda dem som inte är vaccinerade. På så sätt skyddas ovaccinerade, till exempel spädbarn som inte hunnit få sin första vaccinationsdos, och människor med allvarliga sjukdomar, som inte kan vaccineras eller som inte får tillräckligt skydd av vaccinationer.

Ett exempel där flockimmunitet är viktigt är mässling. Mässling är väldigt smittsamt och därför behöver man vaccinera 90-95 procent av befolkningen för att hålla epidemier borta. Det är därför viktigt att uppmuntra till vaccination till dem som inte haft mässling eller som inte fått två doser vaccin. Utomlands är risken att smittas högre, och det är därför viktigt att se över behovet av vaccination inför resor utomlands.

Läs mer om detta uner rubriken Påskyndat vaccinationsschema - Allmänna barnvaccinprogrammet

Levande och avdödade vacciner

Vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR), och mot tuberkulos (BCG), innehåller levande, försvagade smittämnen.

När man tillför ett levande, försvagat smittämne kan, efter en viss inkubationstid, en mild infektion uppträda. En del barn får till exempel ett lindrigt mässlingsliknande utslag 5-13 dagar efter MPR-vaccinationen, men detta utslag är ofarligt för barnet och barnet smittar inte andra.

Vaccin mot polio (inaktiverat poliovaccin, IPV) innehåller avdödat smittämne. Vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta (DTP), Haemophilus influenzae typ b (Hib), pneumokocker och hepatit B, innehåller icke levande bakterieprodukter, eller delar av smittämnen.

I vissa länder används ett levande, försvagat oralt poliovaccin (OPV), men detta vaccin försöker man komma ifrån eftersom det i sällsynta fall kan revertera, det vill säga bli aktivt igen, och orsaka sjukdom.

Ofta innehåller de icke levande vaccinerna förstärkningsämnen (adjuvans) det vill säga ämnen som stimulerar och förstärker immunsvaret.

Vid tillförsel av icke levande smittämne eller bakterieprodukter kommer biverkningarna inom en till två dygn, oftast i form av lokal svullnad, rodnad och smärta vid stickstället samt lindrig feber, vilket är helt normalt och uppstår när vaccinet interagerar med kroppens immunsvar.

Tillsatser i vacciner

Aluminium

Aluminiumföreningar är det vanligaste hjälpämnet (adjuvans) och ingår i vacciner mot Difteri, Tetanus, Kikhosta, Pneumokocker och Hepatit B (inklusive i kombinationsvaccinerna) för att öka förmågan att stimulera bildningen av antikroppar. Aluminiumföreningarna drar till sig immunaktiva celler och på så sätt kan immunförsvaret arbeta mer effektivt. Utan adjuvans skulle vaccinet inte ha samma effekt, och det skulle krävas större mängder smittämnen, med kraftigare biverkningar som följd.

I sällsynta fall kan lokala reaktioner orsakade av aluminium uppträda i form av kliande knutor vid injektionsstället. Det är mycket liten risk att barn ska utveckla dessa reaktioner, men för de drabbade kan det bli långdragna besvär och svårigheter att använda medel som innehåller aluminium, till exempel deodoranter och vissa solkrämer. Aluminium finns också i dricksvatten och i föda. Upptaget från tarmen är dock begränsat, vilket gör det svårt att jämföra mängden aluminium i vatten och föda med den mängd som tillförs i vacciner.

Formaldehyd

Formaldehyd (formalin) används vid framställning av difteri- tetanus- pertussis- och poliovaccin för att inaktivera olika beståndsdelar såsom toxiner och poliovirus. Små mängder formaldehyd kan finnas i kvar i färdigt vaccin. Formalin kan ge kontaktallergier, men det finns inga belägg för att formalin utlöser allergiska reaktioner efter vaccination. Man utsätts dagligen för formalin då det frigörs i gasform från möbler och byggmaterial (spånplattor).

Konserveringsmedel

Kvicksilverföreningar (thiomersal eller mertiolat) används inte längre i de vacciner som ingår i barnhälsovårdens vaccinationsprogram. Som konserveringsmedel används idag fenoxietanol i difteri- tetanus- pertussis- och poliovaccin, vilket är en organisk fenolförening med låg toxicitet och som bryts ned och snabbt försvinner ur kroppen. Konserveringsmedel används inte i de levande vaccinerna mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) eller tuberkulos (BCG).

Stabiliserande ämnen

Mycket små mängder av gelatin kan ingå som stabilisator i vissa vacciner (MMR VaxPro, Fluenz). Det är ytterst sällsynt numera med kraftig allergisk reaktion mot gelatin efter vaccination av barn särskilt när man nu använder hydrolyserat gelatin. Om anafylaxi skulle uppträda inom 4 timmar efter vaccination med gelatininnehållande vaccin bör man testa för allergi mot gelatin.
Humant albumin används inte i vacciner som används i barnhälsovårdens vaccinationsprogram.

Läs mer om tillsatser på Folkhälsomyndighetens hemsida Vaccinationer/Frågor och svar/Vaccin och säkerhet

Revideringsdatum:
2018-08-30
Manusförfattare:
Sven Arne Silfverdal, barnhälsovårdsöverläkare, barnhälsovården/Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Faktagranskare:
Bernice Aronsson, barnläkare, utredare enheten för vaccinationsprogram, Folkhälsomyndigheten, Stockholm

Till ämnesöversikt