Utskrivet 2018-01-20

Till navigering

Difteri, tetanus, pertussis, polio, haemophilus influenzae typ b och hepatit B

[Infektioner och vaccination]

Difteri är en allvarlig infektion som orsakas av ett gift (toxin) från bakterien Corynebacterium diphteriae. Bakteriegiftet kan skada många av människans organsystem. Difteri ger som regel en svalginfektion, men sjukdomen kan också ge upphov till en infektion i huden (huddifteri).

Vid svår infektion får man tjocka beläggningar i svalg och luftrör som gör det svårt att andas (äkta krupp) och i svåra fall kan man kvävas till döds.

Vid difteri kan det även tillstöta komplikationer i form av hjärtmuskelinflammation, nervförlamningar samt njurskador.

Ett gammalt namn på difteri är "strypsjukan" på grund av att sjukdomen ger andnings­svårigheter.

Smittvägar och inkubationstid

För att man ska bli smittad krävs nära kontakt med en smittsam person. Man kan även smittas genom indirekt kontakt via saliv, till exempel om man delar glas eller flaska. De flesta fall inträffar inom den nära vän- eller familjekretsen.

Inkubationstiden är två till fem dygn men den kan vara betydligt längre. En person kan vara bärare av difteribakterier utan att uppvisa några symtom alls. Symtomfria personer är dock betydligt mindre smittsamma än personer med symtom.

Spridning och förekomst av difteri

Sjukdomen var vanlig i Sverige ända fram till 1940-talet och dödade årligen tusentals barn. Med bättre hygien och efter att allmän vaccination etablerades på 1950-talet är difterifall numera mycket ovanliga i Sverige. Många fall rapporteras fortfarande från länder med låg vaccinationstäckning. I mitten av 1990-talet pågick ett större utbrott pågick i Ryssland på grund av bristande vaccinering av vissa befolkningsgrupper.

Difteri skulle snabbt kunna spridas till Sverige om vi inte hade ett bra vaccinationsskydd. De fall som inträffat i Sverige under senare tid har drabbat ovaccinerade eller ofullständigt vaccinerade. Vaccinet skyddar mot bakterietoxinets effekter.

Diagnos och behandling

Diagnosen ställs genom bakterieodling från i första hand svalg eller näsa. Antibiotika­behandling finns, men kräver att patienten kommer till sjukvård i tid och får snabb och rätt diagnos. Dödligheten är 5–10 procent bland de som drabbas, främst därför att sjukdomen förväxlas med andra infektioner och behandling inleds för sent.

Difteri är en allvarlig infektion som orsakas av ett gift (toxin) från bakterien Corynebacterium diphteriae. Bakteriegiftet kan skada många av människans organsystem. Difteri ger som regel en svalginfektion, men sjukdomen kan också ge upphov till en infektion i huden (huddifteri).
Vid svår infektion får man tjocka beläggningar i svalg och luftrör som gör det svårt att andas (äkta krupp) och i svåra fall kan man kvävas till döds.
Vid difteri kan det även tillstöta komplikationer i form av hjärtmuskelinflammation, nervförlamningar samt njurskador.
Ett gammalt namn på difteri är "strypsjukan" på grund av att sjukdomen ger andnings-svårigheter.
Smittvägar och inkubationstid
För att man ska bli smittad krävs nära kontakt med en smittsam person. Man kan även smittas genom indirekt kontakt via saliv, till exempel om man delar glas eller flaska. De flesta fall inträffar inom den nära vän- eller familjekretsen.
Inkubationstiden är två till fem dygn men den kan vara betydligt längre. En person kan vara bärare av difteribakterier utan att uppvisa några symtom alls. Symtomfria personer är dock betydligt mindre smittsamma än personer med symtom.
Spridning och förekomst av difteri
Sjukdomen var vanlig i Sverige ända fram till 1940-talet och dödade årligen tusentals barn. Med bättre hygien och efter att allmän vaccination etablerades på 1950-talet är difterifall numera mycket ovanliga i Sverige. Många fall rapporteras fortfarande från länder med låg vaccinationstäckning. I mitten av 1990-talet pågick ett större utbrott pågick i Ryssland på grund av bristande vaccinering av vissa befolkningsgrupper.
Difteri skulle snabbt kunna spridas till Sverige om vi inte hade ett bra vaccinationsskydd. De fall som inträffat i Sverige under senare tid har drabbat ovaccinerade eller ofullständigt vaccinerade. Vaccinet skyddar mot bakterietoxinets effekter.
Diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom bakterieodling från i första hand svalg eller näsa. Antibiotika-behandling finns, men kräver att patienten kommer till sjukvård i tid och får snabb och rätt diagnos. Dödligheten är 5–10 procent bland de som drabbas, främst därför att sjukdomen förväxlas med andra infektioner och behandling inleds för sent.

Difteri (äkta krupp)

Difteri är en allvarlig infektion som orsakas av ett gift (toxin) från bakterien Corynebacterium diphteriae. Bakteriegiftet kan skada många av människans organsystem. Difteri ger som regel en svalginfektion, men sjukdomen kan också ge upphov till en infektion i huden (huddifteri).

Vid svår infektion får man tjocka beläggningar i svalg och luftrör som gör det svårt att andas (äkta krupp) och i svåra fall kan man kvävas till döds.

Ett gammalt namn på difteri är "strypsjukan" på grund av att sjukdomen ger andningssvårigheter.
Vid difteri kan det även tillstöta komplikationer i form av hjärtmuskelinflammation, nervförlamningar samt njurskador.

Förekomst av difteri

Sjukdomen var vanlig i Sverige ända fram till 1940-talet och dödade årligen tusentals barn. Med bättre hygien och efter att allmän vaccination etablerades på 1950-talet är difterifall numera mycket ovanliga i Sverige.

Vaccinet skyddar mot bakterietoxinets effekter.

Många fall rapporteras fortfarande från länder med låg vaccinationstäckning. Difteri skulle snabbt kunna spridas till Sverige om vi inte hade ett bra vaccinationsskydd.

De fall som inträffat i Sverige under senare tid har drabbat ovaccinerade eller ofullständigt vaccinerade.

Smittvägar och inkubationstid

För att man ska bli smittad krävs nära kontakt med en smittsam person. Man kan även smittas genom indirekt kontakt via saliv, till exempel om man delar glas eller flaska.De flesta fall inträffar inom den nära vän- eller familjekretsen.

Inkubationstiden är 2-5 dygn, men den kan vara betydligt längre.

En person kan vara bärare av difteribakterier utan att uppvisa några symtom alls. Symtomfria personer är dock betydligt mindre smittsamma än personer med symtom.

Diagnos och behandling

Diagnosen ställs genom bakterieodling från i första hand svalg eller näsa.

Antibiotikabehandling finns, men kräver att patienten kommer till sjukvård i tid och får snabb och rätt diagnos. Dödligheten är 5-10 procent bland de som drabbas, främst därför att sjukdomen förväxlas med andra infektioner och behandling inleds för sent.

Difteri är en allmänfarlig sjukdom och fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Tetanus (Stelkramp)

Stelkramp är en mycket allvarlig sårinfektion som orsakas av en sporbildande bakterie Clostridium tetani. Bakterien finns i tarmen hos många djur, men även i jord som gödslats. Sporerna kan leva ute i det fria i decennier.

Bakterien producerar ett toxin som leder till smärtsamma, krampliknande muskelsammandragningar som först brukar uppträda i ansiktet och nacken, och som sedan sprider sig till bål och extremiteter.

Opistotonus är en form av kroppsställning som orsakas av muskelkramp där huvud, nacke och rygg sträcks bakåt. Kramperna utlöses ofta via yttre stimuli som ljud och beröring och orsakar kvävning.

Förekomst av tetanus

Vaccin har funnits sedan 1940-talet och tack vare att nästan alla har ett vaccinationsskydd ser man mycket sällan fall av tetanus i Sverige.

De få personer som drabbats av tetanus i Sverige på senare år har saknat vaccinationsskydd.

I många varma, låginkomstländer är tetanus fortfarande en orsak till små barns död, och neonatal tetanus är inte ovanlig här. Vid skada är såret ofta så obetydligt att man inte söker hjälp hos sjukvården. (1) Obehandlad leder infektionen ofta till döden.

Man kan inte skaffa sig immunitet efter genomgången infektion, utan vaccination är det enda sättet att få ett gott skydd.

Smittvägar och inkubationstid

De som insjuknat i Sverige har vanligen fått infektionen genom sår som varit i kontakt med jord. Infektionen är inte smittsam mellan människor.

Inkubationstiden är 8-10 dagar men kan variera mellan 3-21 dagar.

Diagnos och behandling

En ovaccinerad som fått sårskada med risk för tetanusinfektion ska snarast ges specifikt immunglobulin mot tetanus, tetanusvaccination och antibiotika.

Med modern intensivvårdsbehandling är dödligheten låg.

Stelkramp är en anmälningspliktig sjukdom och fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Stelkramp är en mycket allvarlig sårinfektion som orsakas av en sporbildande bakterie Clostridium tetani. Bakterien finns i tarmen hos många djur, men även i jord som gödslats. Sporerna kan leva ute i det fria i decennier.

Bakterien producerar ett toxin som leder till smärtsamma, krampliknande muskelsammandragningar som först brukar uppträda i ansiktet och nacken, och som sedan sprider sig till bål och extremiteter.

Opistotonus är en form av kroppsställning som orsakas av muskelkramp där huvud, nacke och rygg sträcks bakåt. Kramperna utlöses ofta via yttre stimuli som ljud och beröring och orsakar kvävning.

Förekomst av tetanus

Vaccin har funnits sedan 1940-talet och tack vare att nästan alla har ett vaccinationsskydd ser man mycket sällan fall av tetanus i Sverige.

De få personer som drabbats av tetanus i Sverige på senare år har saknat vaccinationsskydd.

I många fattiga och varma länder är tetanus fortfarande en orsak till små barns död, och neonatal tetanus är inte ovanlig i dessa länder. Vid skada är såret ofta så obetydligt att man inte söker hjälp hos sjukvården. (1) Obehandlad leder infektionen ofta till döden.

Man kan inte skaffa sig immunitet efter genomgången infektion, utan vaccination är det enda sättet att få ett gott skydd.

Smittvägar och inkubationstid

De som insjuknat i Sverige har vanligen fått infektionen genom sår som varit i kontakt med jord. Infektionen är inte smittsam mellan människor.

Inkubationstiden är 8-10 dagar men kan variera mellan 3-21 dagar.

Diagnos och behandling

En ovaccinerad som fått sårskada med risk för tetanusinfektion ska snarast ges specifikt immunglobulin mot tetanus, tetanusvaccination och antibiotika.

Med modern intensivvårdsbehandling är dödligheten låg.

Stelkramp är en anmälningspliktig sjukdom och fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

 

Stelkramp är en mycket allvarlig sårinfektion som orsakas av en sporbildande bakterie Clostridium tetani. Bakterien finns i tarmen hos många djur, men även i jord som gödslats. Sporerna kan leva ute i det fria i decennier.
Bakterien producerar ett toxin som leder till smärtsamma, krampliknande muskelsammandragningar som först brukar uppträda i ansiktet och nacken, och som sedan sprider sig till bål och extremiteter.
Opistotonus är en form av kroppsställning som orsakas av muskelkramp där huvud, nacke och rygg sträcks bakåt. Kramperna utlöses ofta via yttre stimuli som ljud och beröring och orsakar kvävning.
Förekomst av tetanus
Vaccin har funnits sedan 1940-talet och tack vare att nästan alla har ett vaccinationsskydd ser man mycket sällan fall av tetanus i Sverige.
De få personer som drabbats av tetanus i Sverige på senare år har saknat vaccinationsskydd.
I många fattiga och varma länder är tetanus fortfarande en orsak till små barns död, och neonatal tetanus är inte ovanlig i dessa länder. Vid skada är såret ofta så obetydligt att man inte söker hjälp hos sjukvården. (1) Obehandlad leder infektionen ofta till döden.
Man kan inte skaffa sig immunitet efter genomgången infektion, utan vaccination är det enda sättet att få ett gott skydd.
Smittvägar och inkubationstid
De som insjuknat i Sverige har vanligen fått infektionen genom sår som varit i kontakt med jord. Infektionen är inte smittsam mellan människor.
Inkubationstiden är 8-10 dagar men kan variera mellan 3-21 dagar.
Diagnos och behandling
En ovaccinerad som fått sårskada med risk för tetanusinfektion ska snarast ges specifikt immunglobulin mot tetanus, tetanusvaccination och antibiotika.
Med modern intensivvårdsbehandling är dödligheten låg.
Stelkramp är en anmälningspliktig sjukdom och fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Pertussis (kikhosta)

Kikhosta orsakas av bakterien Bordetella pertussis, som fäster och tillväxer på vävnad i luftvägarna. Bakterierna utsöndrar ett gift (exotoxin) som är av betydelse för symtomen.

Kikhostan börjar ofta som en vanlig förkylning med rethosta i cirka 1–2 veckor. Därefter vidtar ofta kikningsstadiet i 2–4 veckor.

Hostan tilltar särskilt på natten och kommer i attacker. Särskilt små barn kan få svårt att andas och bli blåröda i ansiktet i brist på luft.

Sedan följer en ljudlig pipande inandning den så kallade kikningen. Det kan komma en kräkning med segt slem efter hostattacken.

Lunginflammation med andra bakterier är den vanligaste komplikationen. Några barn kan få hjärninflammation, som oftast går tillbaka, men kan ibland vara livshotande.

Spädbarn

Hos spädbarn kan kikhosta ha en annan bild med andningspåverkan, apnéer och cyanos-attacker utan hosta eller kikningar. För spädbarn kan kikhostan vara farlig och den kräver fortfarande enstaka dödsfall i Sverige.

Hjärnretningar med oro, medvetslöshet eller kramper kan förekomma särskilt hos späda och små barn.

Om något känt fall av kikhosta inte funnits nära barnet tänker man inte alltid på kikhosta.

Många spädbarn behöver sjukhusvård framför allt för övervakning, andnings- och matnings-hjälp.

Förekomst av pertussis

Kikhosta är en över hela världen vanlig och smittsam sjukdom som nästan bara drabbar människor. Både barn och vuxna kan drabbas men sjukdomen är allvarligast för spädbarn.

Vaccination infördes i Sverige på 1950-talet men avbröts 1979 på grund av försämrad effekt. Ett nytt acellulärt vaccin infördes 1996 och allmän kikhostvaccination medförde att antalet fall av kikhosta minskade kraftigt i vaccinerade åldersgrupper. De äldre helcellsvaccinerna förknippas vanligen med ökad frekvens biverkningar.

Kikhosta förekommer fortfarande trots allmän vaccination med en kvarstående sjukdomsbörda särskilt bland de yngsta spädbarnen som inte har hunnit få sina första vaccindoser vid 3 och 5 månaders ålder.

Vaccinets skyddseffekt

Vaccin mot kikhosta ger en god skyddseffekt de första åren, mot allvarlig sjukdom redan efter första dosen, men minskar därefter med tiden.

I allmänhet är cirka 70 procent av barnen skyddade fem år efter den senaste påfyllnadsdosen, och de övriga 30 procent är skyddade mot allvarlig sjukdom, det vill säga är endast delvis skyddade (2).

Man kan därför få kikhosta trots att man är vaccinerad - och även om man har haft sjukdomen.

Smittvägar och inkubationstid

Kikhosta sprids som droppsmitta i anslutning till hostattacker. Smittsamheten är mycket hög.

Oftast smittas spädbarn av familjemedlemmar, och främst av mamman, som inte själv är medveten om att hon har kikhosta.

Hos större barn och vuxna kan kikhosta yttra sig som en långvarig envis hosta utan kikningar. Denna "odiagnosticerade hosta" är smittsam särskilt i början och mycket lömsk om den hostande har kontakt med spädbarn.

Smittsamheten kan kvarstå upp till sex veckor efter sjukdomsdebuten vid kikhosta. Inkubationstiden är vanligen 1-3 veckor.

tillverkarens_bruksanvisning.gif

För att minska risken för att spädbarn smittas har Folkhälsomyndigheten tagit fram rekommendationer för att förebygga kikhosta hos spädbarn (3)

  • Erbjud vaccination i tid enligt programmet. Den första dosen kan ges redan vid 2,5 månaders ålder.
  • Diagnostisera och behandla kikhosta tidigt med spädbarnet i fokus.
  • Ha en hög medvetenhet om och uppmärksamhet på att kikhosta fortfarande förekommer i samhället och kan orsaka svår sjukdom hos spädbarn.

Faktablad: Förebygga kikhosta hos spädbarn - Folkhälsomyndigheten

Diagnos och behandling

Vid misstanke om kikhosta, bör prov (odling eller serologi) tas på den hostande.

Profylaktiskt eller tidigt insatt erytromycin under första veckan av kikhosteperioden kan lindra sjukdomsförloppet, vilket också minskar smittsamheten.

Om kikningar redan uppträtt är antibiotika verkningslöst ur behandlingssynpunkt, men rekommenderas ändå som smittreducerande behandling i spädbarnsfamilj.

Äldre barn som får kikhosta och har syskon under ett år bör behandlas med antibiotika för att minska risken för smittspridning.

Spädbarn under 6 månader bör få antibiotikaprofylax redan vid misstanke om att de utsatts för smitta. Barn under 12 månader bör få behandling vid symtom som tyder på kikhosta, även om sjukdomen ännu inte är konstaterad.

Kikhosta är en anmälningspliktig sjukdom och inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Förskola och skola

Barn med kikhosta kan delta i barngrupper om det orkar med aktiviteterna och om det inte finns spädbarn i barngruppen. Att stänga av barn från gruppen hjälper inte då smittspridningen redan skett.

Det är viktigt med information till föräldrar i barngruppen, särskilt om det finns spädbarn i familjen.

Haemophilus influenzae typ b (Hib)

Hemophilus influenzae typ b är en bakterie som kan orsaka olika infektioner i de övre luftvägarna, till exempel bihåleinflammation och mellanöreinflammation. Den kan också ge upphov till luftrörskatarr samt lunginflammation.

Hos framför allt små barn förekommer invasiv infektion med allvarlig sjukdom som hjärnhinneinflammation, struplocksinflammation (epiglottit) och ledinfektion.

Typiskt för den invasiva infektionen och struplocksinflammationen är det ytterst snabba förloppet, där barnet kan ha varit hos läkare samma dag för en övre luftvägsinfektion och efter några timmar hastigt insjukna med svårt andningshinder eller medvetslöshet.

Under spädbarnets första 6 månader är det i regel väl skyddat genom passivt överförda antikroppar från modern. Under de kommande åren byggs det sedan gradvis upp ett naturligt skydd mot Haemophilus.

Vid fall av invasiv haemophilusinfektion är detta skydd otillräckligt för att förhindra att bakterien via luftvägarna tar sig över till blodet.

Förekomst av Hib

Innan allmän vaccination infördes i hela Sverige 1992-1993 avled 5-10 barn per år och ännu fler fick bestående funktionsnedsättningar. Sedan vaccinationen blivit allmän har dessa dramatiska fall nästan försvunnit.

Observera att vaccinet inte är effektivt mot sjukdomar som orsakas av andra typer av Haemophilus influenzae, än typ b, som orsakar öron- och luftvägsinfektioner.

Smittvägar

Smittämnet sprids som en droppsmitta vid nära kontakt.

Inkubationstiden är 2-4 dygn.

Diagnos och behandling

Diagnos ställs vanligen med odling från blod eller ryggmärgsvätska.

Tidig behandling med antibiotika. Efter behandling blir de flesta friska men enstaka kan få bestående skador på nervsystem.

Invasiva infektioner med Hib är en anmälningspliktig sjukdom och inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Polio (Barnförlamning)

Polio orsakas av enterovirus (tre typer av wild poliovirus, WPV 1, 2 och 3) som sprids med avföring framför allt genom förorenat vatten.

Små barn som smittas får oftast inga eller mycket lindriga symtom. Större barn, ungdomar och vuxna riskerar allvarlig sjukdom med encephalit och förlamning av andnings- och/eller annan muskulatur.

Många med polioinfektion får bestående funktionsnedsättningar. Dödligheten var tidigare hög. De som tillfrisknar riskerar att drabbas av postpoliosyndrom med muskelsvaghet när de blir äldre.

I Sverige förekom stora återkommande epidemier ända in på 1950-talet. Tusentals personer insjuknade med förlamningar och åtskilliga behövde respirator.

Effektivt vaccin

Sedan 1950-talet finns två typer av mycket effektiva vacciner med en i det närmaste hundraprocentig skyddseffekt mot alla tre virustyper.

Sverige, och de flesta i-länderna, har använt ett avdödat vaccin (IPV, inaktiverat poliovaccin), medan ett levande försvagat vaccin, som ges i munnen som droppar (OPV, oralt poliovaccin), har använts i stora delar av världen.

Polio utrotad i Europa

Sverige inledde massvaccination 1957 och antalet fall av polio minskade därefter snabbt. Något inhemskt fall av polio har inte rapporterats sedan 1977. Europa förklarades poliofritt år 2002.

I Sverige har vaccinationstäckningen i barnvaccinationsprogrammet för poliovaccin under många år legat över 97 procent, vilket gör att vi har en hög immunitet i hela befolkningen. Det finns därför ingen risk för spridning av polio i Sverige

WHOs mål - en poliofri värld

WPV2 utrotades år 1999 och inga nya fall av WPV3 har rapporterats sedan 2013. Trots att WPV2 sedan länge har varit utrotad har vaccinet orsakat "cirkulerande vaccinderiverad sjukdom" (cVDP2).

För att minska vaccinderiverad sjukdom av WPV2 är vaccinprogram sedan april 2016 med med bivalent OPV utan WPV2 (i stället för trivalent OPV) samt med minst en dos IPV.

Tre länder är för närvarade (2017) direkt drabbade av polio: Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Där finns det fortfarande spridning av både vildtypspolio (WPV1) och/eller cirkulerande vaccinderiverade poliovirus (cVDPV1,3) lokalt, samt spridning av polio till andra länder.

Kongo, Pakistan, Nigeria och Syrien klassas som länder som fortfarande är sårbara för uppkomst och spridning av cVDPV2.

WHO har som ambition att polio ska utrotas helt och The Global Polio Eradication Initiative har år 2018 som mål för en poliofri värld (4). Så länge sjukdomen inte är utrotad kan man inte sluta vaccinera.

WHO rekommenderar en extra dos av poliovaccin till alla resenärer, oavsett ålder, om:

  • landet har poliosmitta
  • man ska stanna längre än fyra veckor
  • det var mer än tolv månader sedan den senaste dosen.

Diagnos och behandling

Vid misstanke av polio eller oklara förlamningssymptom ska prover (avföringsprov, isolat från avföringsprover) genast skickas till Folkhälsomyndigheten för virusisolering och typning.

Några effektiva läkemedel mot polio finns inte.

Polio är en smittspårningspliktig sjukdom och inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Hepatit B

Hepatit B orsakas av hepatit B-virus (HBV) som angriper levern.

Sjukdomens yttringar kan variera mycket mellan olika individer, från lindrig trötthet, dålig matlust, magont och i bland gulsot, till allvarlig infektion med bestående skador och död.

Infektionen läker vanligen utan bestående skador. Ju tidigare i livet man insjuknar desto större är risken att utveckla kronisk sjukdom och bli smittbärare samt få levercirrhos/levercancer senare i livet.

Barn kan få sjukdomen utan tydliga symtom men ändå bli smittbärare. Risken för kronisk leverinflammation avtar med åldern, från 80-90 procent hos spädbarn, 30-50 procent hos 5-6 åringar till 5 procent hos i övrigt friska vuxna.

Bland koniskt smittade vuxna riskerar 20-30 procent att utveckla cirrhos och/eller levercancer.

Förekomst av hepatit B

Globalt är hepatit B-infektion vanlig, och i vissa delar av Afrika och Asien, är upp till 20 procent av befolkningen smittade. I Sverige är mindre än en procent smittade.

Ingår inte i det allmänna vaccinationsprogrammet

I de flesta andra länder ingår vaccination mot hepatit B i barnvaccinationsprogrammet. Undantag är förutom de nordiska länderna, Holland, Storbritannien och Irland.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att alla barn erbjuds kostnadsfri vaccination mot hepatit-B.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar i enlighet med detta sedan 2016 vaccination av alla spädbarn och av äldre barn som hör till riskgrupper.

Regeringen har beslutat (2017) att vaccination mot hepatit B inte ska ingå i den delen av vaccinationsprogrammet för barn som beslutas och finansieras av staten. Det samhällsekonomiska underlaget gav inte stöd för att allmän vaccination mot hepatit B skulle vara kostnadseffektiv.

Alla regioner och landsting har beslutat (2016) att erbjuda kostnadsfri vaccination mot hepatit B till alla spädbarn inom sina regionala program.

Smittvägar och inkubationstid

Den vanligaste smittvägen globalt och särskilt i utvecklingsländer är från mor till barn eller från barn till barn. Om modern är smittbärare är risken stor att barnet smittas under graviditet eller vid förlossningen.

I västvärlden är det vanligast att bli smittad genom sexuella kontakter, infekterade injektionsnålar eller andra föremål som kommer i kontakt med blodbanorna.

Inkubationstiden är 2-6 månader. Hepatit B smittar flera veckor före symtomdebuten.

Diagnos och behandling

Diagnosen ställs genom att man försöker påvisa virusantigen (HBsAg/HBeAg) eller antikroppar mot smittämnet i blodet.

Idag finns antiviral behandling att tillgå som ges vid kronisk infektion.

Hepatit B-vaccin kan med god effekt ges till personer som just har utsatts för smitta, ofta i kombination med specifikt immunglobulin. Detta gäller särskilt vid hepatit B-infekterad mor där spädbarnet vaccineras vid födelsen och ibland även ges immunglobulin (beroende på moderns smittsamhetsgrad).

Hepatit B är en smittspårningspliktig sjukdom och inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

VACCINATION

Vaccinets egenskaper

Det 6-valenta vaccinet (vaccin mot sex sjukdomar i samma spruta) är ett icke levande vaccin och består av en färdigblandad lösning med vaccin mot difteri-, tetanus-, pertussis-, polio-, Hib- och hepatit B vaccin.

Vaccin mot Hib kan vara med i den färdigblandade lösningen eller så tillsätts Hib i pulverform till den övriga vaccinblandningen.

Inga substanser av humant ursprung används i vaccinframställningen. Kvicksilverföreningar ingår inte i vaccinernas konserveringsmedel.

Vaccin mot difteri och tetanus

Difteri och tetanustoxiner erhålles från odlingar av difteri och tetanusbakterier. Skyddet mot difteri och stelkramp kvarstår i flera år. En påfyllnadsdos kan vara lämplig efter cirka 20 år.

Vaccin mot kikhosta

Vaccin mot kikhosta innehåller delämnen från bakterien och kallas acellulära (cellfria) vacciner. De acellulära pertussiskomponenterna framställs genom odling av kikhostebakterier varifrån komponenterna extraheras, renas och toxinerna omvandlas till toxoider (inaktiverade toxiner).

Skyddet mot klinisk kikhosta är efter 5 år cirka 70 procent.

Vaccin mot hemophilus influenzae typ B (Hib)

Vaccinet mot Hemophilus influenzae typ B (Hib) utgörs av kapselpolysackarider från bakterien. Vaccinet har hög skyddseffekt (cirka 90 procent) under småbarnsåren mot de invasiva formerna (sepsis, meningit, epiglottit, skelett- och ledinfektion).

Vaccinet har inte samma effekt på övre luftvägsinfektioner och otiter. En dos Hib-vaccin från ett års ålder anses vara tillräckligt.

Hos barn bildas ett naturligt skydd mot Haemophilus influenzae från 4-5 års ålder vare sig de varit sjuka eller inte.

Vaccin mot polio

Poliovaccinet innehåller poliovirus av tre typer (WPV 1, 2 3) som inaktiverats med formaldehyd. Vaccinet har nästan hundra procents skyddseffekt. En fjärde dos rekommenderas vid 5-6 år för att säkra en bra immunitet i vuxen ålder.

Vaccin mot hepatit B

Hepatit B-vaccinet innehåller hepatit-B ytantigen producerad i jästceller med rekombinant DNA-teknik, adsorberad till aluminiumfosfat. Immunologiskt minne för hepatit B har bekräftats hos barn i åldrarna 4-12 år (InfanrixHexa). Hur länge skyddet varar är inte helt känt.

För övrig information om vaccinets innehåll se vaccinets bipacksedel eller FASS.

tillverkarens_bruksanvisning.gif

Vaccinet ska förvaras vid 2-8 grader och får inte frysas. Undvik att placera vaccinet mot kylelementet i kylskåpet.

Teknik och lokal

Mycket god handhygien är nödvändig. Du behöver inte tvätta eller desinfektera injektionsstället om huden ser ren ut.

Vaccinet är avsett för djup intramuskulär injektion.

Undvik subkutana injektioner eftersom dessa ökar risken för besvärande lokala reaktioner och sterila abscesser. I sällsynta fall kan lokala infiltrat uppkomma. Därför rekommenderas att efterföljande injektioner ges på olika injektionsställen t.ex. att man byter sida höger-vänster-höger eller vänster-höger-vänster.

Aspiration för att undvika intravasal injektion behövs inte, eftersom stora blodkärl saknas på rekommenderade injektionsställen.

Lämplig kanyl för späd- och småbarn vid intramuskulär injektion: Blå eller Orange; 25 mm lång och 0,6 mm respektive 0,5 mm i diameter.

Administration av vaccinet

Intramuskulär injektion i låret. Låret kan användas som injektionsställe i alla åldrar.

Intramuskulär injektion i låret
Figur A

Figur A och B

Nålen ska riktas i 90 graders vinkel mot huden. Injektionen ges i vastus lateralis. Muskeln är tjock och det finns inga stora blodkärl eller nerver i området. Injektionen ges i den mellersta tredjedelen mellan trochanter major och knät, något utanför (lateralt om) mittlinjen.

På de minsta barnen finns risk att nålen kan träffa skelettet (femur) om man inte lyfter upp muskelmassan när injektionen ges. Lyft muskeln mellan fingrarna och stick rakt in.

Injektionsställe lår
Figur B

Administration över ett års ålder

Till barn över 1 år kan intramuskulär injektion även ges i överarmen.

Intramuskulär injektion i överarm
Figur C

Figur C och D
Nålen riktas i 90 graders vinkel mot huden. Injektionen ges i den övre tredjedelen av överarmens utsida, över deltoideusmuskeln. Intramuskulär injektion i överarmen ges med samma teknik som intramuskulär injektion i låret.

Intramuskulär injektion i överarm
Figur D

Ålder och intervall

Se Vaccinationsschema - Gränser för ålder och intervall.

Om första vaccinationen blivit försenad börja vaccinera så snart som möjligt och fortsätt med de intervall som rekommenderas i schemat.

Barn som fått vaccinationer mot tetanus enligt svenska barnvaccinationsprogrammet behöver inte någon extra dos vid eventuell sårskada. Undantaget är sårskada innan 12 månaders ålder då kan det vara lämpligt att tidigarelägga 3:e dosen förutsatt att det gått 6 månader från dos 2.

För de minsta spädbarnen som bara fått en dos stelkrampsvaccin bör man kontakta specialistläkare vid sårskador.

Har barnet redan haft misstänkt eller verifierad kikhosta så bör barnet ändå vaccineras. Vaccinationen fungerar då som en förstärkning av skyddet. Det kan finnas viss ökad risk för lokala biverkningar.

Eftersom tetanus och difterivaccin för grundvaccination inte finns, kommer barn som inte kikhostevaccineras, även att sakna skydd mot difteri och tetanus.

Det finns idag inte heller något separat kikhostevaccin tillgängligt.

När ska vaccination uppskjutas eller ställas in?

Se Vaccination av barn allmänt och vid särskilda tillstånd eller sjukdomar

Om något av följande har inträffat i anslutning till vaccination med vaccin innehållande pertussis bör beslutet att ge fler doser av pertussisvaccin övervägas noggrant

  • Feber ≥ 40,0 °C inom 48 timmar, utan annan identifierbar orsak.
  • Kollaps eller chockliknande tillstånd (hypotonisk-hyporesponsiv episod) inom 48 timmar efter vaccination.
  • Ihållande, otröstlig gråt som varar ≥ 3 timmar, inom 48 timmar efter vaccination.
  • Kramper med eller utan feber, inom 3 dagar efter vaccination.

I sådana fall bör barnet utredas hos barnläkare och eventuell vaccination genomföras under höjd beredskap.

Vaccinet bör administreras med försiktighet till personer med trombocytopeni eller blödningsrubbning eftersom blödning kan uppstå efter en intramuskulär administrering till dessa personer.

Feberkramper är inte hindrande

Anamnes på feberkramper, tidigare förekomst av kramper inom familjen eller fall av plötslig spädbarnsdöd (SIDS) inom familjen utgör ej kontraindikation. Vaccinerade med anamnes på feberkramper ska följas upp noggrant, eftersom kramper kan uppträda inom två till tre dagar efter vaccinationen.

Biverkningar

Mycket vanliga (>1/10): Feber ≥38 °C, lokal svullnad vid injektionsstället (≤50 mm), trötthet, smärta, rodnad, aptitlöshet, ihållande gråt, irritabilitet, rastlöshet.

Vanliga (1/10 - 1/100): Feber > 39,5 °C, reaktioner vid injektionsstället, inklusive induration, lokal svullnad vid injektionsstället (>50 mm), diarré, kräkning, oro.

Mindre vanliga (1/100 - 1/1000): Diffus svullnad av den injicerade kroppsdelen, ibland omfattande närliggande led, hosta, somnolens.

Sällsynta (1/1000 - 1/10 000): Lymfadenopati, trombocytopeni, anafylaktiska/anafylaktoida/ allergiska reaktioner (inkluderande urtikaria, klåda), kollaps eller chockliknande tillstånd (hypotonisk-hyporesponsiv episod), hudutslag, angioödem, svullnad av hela den injicerade kroppsdelen/omfattande svullnadsreaktioner, knöl vid injektionsstället, vesiklar vid injektionsstället.

Mycket sällsynta (<1/10 000): Kramper (med eller utan feber), dermatit

För övrig information om vaccinets biverkningar se FASS.

mapp_green.gif
Revideringsdatum:
2018-01-15
Manusförfattare:
Leif Ekholm, Barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovården, Region Örebro län, Örebro
Faktagranskare:

Sven Arne Silfverdal, barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovården/Norrlands Universitetssjukhus, Umeå

Illustratör:

Niclas Elving, art director & graphic designer, Malmö.

Till ämnesöversikt