Faktorer hos föräldern som påverkar samspel

I BHV:s förebyggande arbete med att främja ett inkännande föräldraskap, ett gott samspel och en trygg anknytning bör föräldrar som har svårt att tolka och bemöta barnets signaler tidigt uppmärksammas och erbjudas stöd.

Detsamma gäller barn som behöver extra mycket hjälp av föräldrarna för att finna en rytm i tillvaron under de första veckorna.

• En lyhörd förälder är en förälder vars barn vet att föräldern hjälper när barnet signalerar det.
• En lyhörd förälder reagerar på barnets signaler och förstår snabbt och rätt vad barnet signalerar och har förmåga att ändra och ställa tillrätta (reparera) när det trots alla goda avsikter ändå blir fel ibland.
• En lyhörd förälder är förutsägbar för barnet och svarar i hög grad på samma sätt varje gång.

Forskning visar på betydande möjligheter att förebygga otrygg anknytning främst genom att stödja föräldrarnas förmåga att tolka barnets signaler. Lyhörda föräldrar låter barnet bestämma tempot och överstimulerar inte barnet (1).

Föräldrar som inte svarar lyhört på barnets signaler beskrivs ofta som mindre känsliga föräldrar. Föräldern kan uppfattas antingen vara för passiv eller alltför påflugen och inträngande i samspelet med barnet (2, 3).

Undersök vidare när:

• Föräldern uttrycker besvikelse över sina känslor för barnet.
• Föräldern är likgiltig inför barnet eller känner sig främmande eller distanserad till sitt barn.
• Föräldern uttrycker att barnet inte känns som hens, att hen är barnvakt till någon annans barn.

Ibland kan det vara svårt för föräldern att själv formulera det hen känner och då kan det vara bra att hjälpa till genom att säga: "En del föräldrar kan beskriva att de inte älskar eller känner för sitt barn så som de hade hoppats." (4, 5, 6).

Föräldern kan uttrycka starka och negativa känslor för barnet:

• Att föräldern ogillar, hatar barnet.
• Att föräldern ångrar att hen skaffade barnet.
• Föräldern visar inget tillgivet beteende, till exempel genom pussar, kramar, talar kärleksfullt till barnet, pysslar om, sjunger, leker.
• Föräldern beskriver att hen mår bättre då hen är iväg från sitt barn.
• Föräldern har uttryckt en önskan om att omsorgen av barnet överförs till någon annan.

Exempel på frågor när föräldern uppfattas vara avvisande:

• Har du känt att du skulle vilja springa iväg, hemifrån?
• Har du någonsin känt att det skulle vara bättre om någon annan tog hand om ditt barn?

Undersök om det har förekommit förlust av kontroll på en verbal och fysisk nivå; föräldern har skällt, skrikit eller svurit åt barnet, barnet har misshandlats på ett eller flera sätt (5, 6).

Exempel på frågor när föräldern uppfattas vara irriterad eller aggressiv:

• Får ditt barn dig att känna dig mycket arg? 
• Har du någonsin tappat kontrollen när du känt dig arg på hen?
• Vad gjorde du? 
• Vad var det värsta du gjorde?

Barn utsätts för omsorgssvikt om föräldrar eller vårdnadshavare inte kan tillgodose barnets grundläggande behov eller äventyrar barnets hälsa. Alla som är anställda inom hälso- och sjukvården, habiliteringen och tandvården som genom sitt arbete får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd är skyldiga att genast anmäla detta till socialtjänsten. Du behöver inte ha träffat barnet/barnen för att göra en anmälan. Om du känner dig tveksam eller osäker, kontakta socialförvaltningen för diskussion och stöd i hur en anmälan bör göras.

Läs mer i Rikshandboken: Orosanmälan till socialtjänsten

Forskning har visat att åtta till femton procent av alla nyförlösta kvinnor får post partumdepression (PPD). Depression hos modern under spädbarnstiden kan störa samspelet och anknytningsprocessen mellan mor och barn (7, 8, 9, 10). Läs mer om undersökning av moderns mående med avseende PPD på Rikshandboken: Screening med EPDS

Observera att risken för samspelsproblem kvarstår, även efter att depressionen lättat. Undersök därför alltid både hur föräldern själv uppfattar samspelet med barnet samt gör en egen bedömning av samspelet. Involvera partnern om det finns indikation på att föräldern mår dåligt.

Att belysa hur föräldern/föräldrarna mår genom att fråga hur föräldern mår vid varje besök är viktigt. Hur vi mår och hur vi har det är färskvara. Fråga:

• Hur har du känt dig sedan vi sågs förra gången? 
• Hur mår du/ni nu?

Om föräldern beskriver att hen inte mår bra eller visar tecken på att inte må bra, samtala vidare och utforska hur hen mår och har det. Fråga föräldern om hen känt sig nere, orolig, stressad, deprimerad, håglös under den senaste månaden: Har du varit orolig för att du inte känner glädje eller intresse för bebisen?
Om föräldern svarar jakande följs frågorna upp genom att undersöka vidare om det är något som föräldern önskar ha hjälp med.

Undersök hur föräldrarna mår nu och hur de har mått tidigare. Om de haft svårigheter tidigare vad fick de för hjälp och uppfattar de att det hjälpte dem att må bättre?

Undersök eventuella riskfaktorer som psykisk sjukdom, missbruk, våld i familjen, socialbelastning, dåligt stöd av närstående (make/maka, egna föräldrar) samt fråga om olyckor eller trauma.

Läs mer i Rikshandboken: Identifiera skydds- och riskfaktorer

Det är stor risk att exempelvis depression hos en förälder ökar stressen hos den andra föräldern, då ökar risken för att föräldraförmågan försämras hos båda föräldrarna, därför kan det vara värdefullt att träffa båda föräldrarna för samtal kring hur de har det. Berätta att det finns hjälp att få, om man önskar. Involvera partnern (6, 10, 11, 12, 13). Följ upp vid nästa samtal:

• Hur mår du nu, jämfört med hur du mådde förra gången vi sågs?
• Har du förändrat något för att må bättre? Berätta!
• Finns det något du skulle kunna förändra; göra mer eller mindre av för att må bättre?

Processen att förstå sina egna tankar, känslor och beteenden – men också andras – kallas mentalisering. Mentaliseringsförmåga utifrån ett föräldra-barn samspel, omfattar förälderns förmåga att reflektera och tänka både kring sig själv som förälder och kring sitt barn – att tänka om barnets känslor, behov och önskningar.

Föräldrar som har god mentaliseringsförmåga bekräftar barnets känslotillstånd, vilket är en viktig hjälp för barnet när hen tolkar sitt eget beteende och ger mening åt det som sker: "Oj nu ser jag att du är riktigt sömnig" (12, 14, 15).

Medan det för en förälder som har svårigheter med att förstå och reflektera (mentalisering) kring barnet och dess behov, kan det leda till ett problematiskt samspel. Det kan då vara hjälpsamt att ställa ett antal frågor och samtala om förälderns tankar om barnet och väcka en nyfikenhet på relationen till barnet.

Undersök graviditeten och förlossningen:

• Var barnet planerat, efterlängtat?
• Kom relationen med barnet i gång under graviditeten?
• Hur föreställde föräldern sig att barnet skulle bli: kön, temperament, utseendet?

Undersök hur föräldrarna tänker kring sitt barn. Be dem beskriva barnet. Hur de tror att barnet reagerar i olika situationer.

Undersök om föräldern förstår varför barnet reagerar på ett visst sätt i en specifik situation, kan hen sätta sig in i hur barnet tänker?

• Vad tror du hen tänkte när kompisen tog hens leksak?

Uppmuntra föräldern att försöka föreställa sig vad bebisen tänker eller känner "ställ dig i din bebis skor". Säg gärna det som kommer för dig högt "Oj vad du ser fundersam ut, vad kan du tänka på? Kanske du undrar var Nalle är..."?

Stöd föräldrarna i att vara uppmärksam på bebisen, att titta på hen samtidigt som de exempelvis pratar, leker och sjunger (16, 17).

• Håll din bebis i famnen och vagga lugnt, kika lite på varandra ibland.
• Sitt på golvet med din bebis och förundras över allt hen kan. Du behöver inte vara särskilt aktiv, oftast räcker det att du är där – närvarande för bebisen.
• Berätta för din bebis vad du gör och att hen kan lita på dig: "Du behöver inte vara orolig för mamma/pappa är här – jag ska bara hämta en filt".

Stressreaktioner är generella, vilket betyder att kroppen reagerar på samma sätt oavsett vad som utlöser stressen. Man kan säga att alla nya situationer utlöser stress. Om situationen dessutom är allvarlig och kanske hotar vår hälsa och vårt välmående eller vår överlevnad kan man förvänta sig starkare stressreaktion.

Vid stress startar adrenalin och kortisolreaktioner i kroppen. Adrenalinet förbereder kroppen på kamp/flykt, reaktionen varar oftast inte särskilt länge. Kortisol, som stödjer adrenalinet, är ett långsammare stresshormon än adrenalin det kan byggas upp i kroppen över tid. Höga kortisolvärden ger ökat blodtryck och puls samt försämrar vår sömn. Stress leder oftast till minskad glädje och ökad ångest vilket i sin tur kan öka stressen ännu mer. Kortisol motverkar "lyckohormonet” oxytocin (10, 15).

Händelser eller upplevelser som framkallar känslomässig oro kallas stressorer. För små barn räknas förlust av omsorgsperson eller långvarig dålig relation mellan föräldrarna, som allvarliga stressorer. Även händelser som försämrar familjens möjlighet att fungera, till exempel att någon av föräldrarna blir arbetslös, samt händelser som kräver en betydande social anpassning till exempel byte av daghemspersonal, bostadsbyte eller skilsmässa. Akuta traumatiska händelser, till exempel att barnet, något syskon eller förälder råkar ut för en svår olycka, påverkar hela familjen.

Separationer är svåra att hantera, för oss alla, och förlusten av en anknytningsrelation (mamma, pappa, barn, make, maka, syskon) är starkt stressande.

Undersök, fråga och följ upp om familjen varit utsatt för någon kris, trauma, separationer/ förlust eller sjukdom nu eller tidigare. Förutsätt att familjer som är med om något svårt har det jobbigt och var generös med besök och hembesök.

Akut trauma påverkar hela familjen. Konsultera MBHV-psykolog. Undersök hur barnet reagerar och hur föräldrarna hanterar situationen.

Om föräldern mår dåligt, känner ångest, nedstämdhet eller någon annan form av psykisk ohälsa, bör man förmoda att föräldern också är belastad med stress.

Första hjälpen vid alla former av stressbelastning är att finna strukturer avseende; mat, sömn och återhämtning/avslappning. Uppmuntra även till beröring, sällskap och att föräldern gör mer av sådant som får föräldern att må bra. När oxytocinet ökar minskar kortisolen och därmed stressen inte bara hos föräldern utan i hela familjen (10, 15).

Samtala och informera vid behov om barns utveckling, behov, kompetens, om att barn reagerar med stress på separation är helt naturligt. Även små separationer är stressfyllda för barnet exempelvis varje gång hen lämnas på förskola. Fråga hur föräldrarna brukar göra, om de har några rutiner vid separationer.

Samtala vidare om barnets anknytningsbeteende; när barnet är oroligt och söker föräldern, hur svarar föräldern på barnets signaler?

Barnets utforskande beteende hör ihop med anknytningen. Om barnets utforskande hejdas (exempelvis de blir rädda, slår sig eller upptäcker att föräldern är borta) startar barnets anknytningssystem för att åter få ökad kontakt med föräldern. Barnet söker trygghet, tröst och beskydd hos föräldern och behöver vara nära föräldern en stund. Hur lång stunden blir är olika utifrån olika barns behov. Fråga vidare hur barnet reagerar på separationer, har familjen någon rutin när föräldern går? Man kan säga att föräldern fungerar både som en trygg bas som barnet kan utgå ifrån och en trygg hamn som barnet kan återvända till efter sitt utforskande eller då de blivit oroliga.

Om barnet inte blir mottaget av föräldern ökar barnets stress avsevärt, och barnet slutar efter ett tag att söka förälderns bistånd. Barnet känner ingen tilltro till vårdgivarens tillgänglighet, utan strategin blir att tidigt dämpa känslomässig upphetsning. Barn som är med om detta upprepade gånger visar tillslut inga tecken på oro när föräldern försvinner och kan även helt ignorera föräldern efter en separation. Ett omoget försök till hantering av separationer. Viktigt att poängtera att alla reagerar på separationer, även om det inte syns (2, 3, 12, 18).

Referenser - Faktorer hos föräldern som påverkar samspelet