Navelgranulom

HUD NYFÖDDA

Förekomsten av navelgranulom varierar, beroende på navelsträngsklämteknik, navelvårdsrutiner och hygieniska förhållanden. Det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för att säkert veta hur navelgranulom bäst ska behandlas.

Definition, förekomst och uppkomstmekanism

Navelgranulom är en vanligt förekommande, godartad svullnad av inflammatorisk vävnad vid basen av navelstumpen hos den nyfödda.

Granulomet visar sig när navelstumpen har fallit av. Granulationsvävnad i sig är ett normalt steg i sårläkningen. Exakt varför navelgranulom uppstår är inte känt men det finns ett samband mellan navelgranulom och försenad navelstumpsseparation och inflammatoriska processer (1).

Förekomsten av navelgranulom varierar, beroende på navelsträngsklämteknik, navelvårdsrutiner och hygieniska förhållanden (1). Välgjorda epidemiologiska kartläggningar över förekomsten av navelgranulom bland spädbarn saknas.

Navelgranulom på barn. Bild.

Symtom

Ett navelgranulom är en fuktig, mjuk, ofta rosa- eller rödfärgad svullnad, som kan variera från omkring 3 till 10 millimeter. Omgivande hud brukar se helt normal ut. Navelgranulomet utsöndrar inte sällan små mängder vätska, vilket är ofarligt. Vätskan brukar inte lukta något. Eftersom det som inte finns nervceller i navelgranulomen bör de inte orsaka smärta (1).

Bedömning och åtgärd på BVC

Det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för att säkert veta hur navelgranulom bäst ska behandlas (1-3). Hur ofta de läker ut av sig själva är inte heller känt. Praktisk erfarenhet pekar dock på att många granulom går tillbaka av sig själva.

Konservativ behandling

En majoritet av navelgranulomen har visat sig försvinna efter några veckors konservativ behandling varför initial konservativ behandling är att förorda (2-4) . Eftersom navelgranulom är en lindrig åkomma, som ofta läker av sig själv, är det rimligt att avvakta under ungefär tre veckors tid. Under denna period bör man hålla granulomet rent och i Sverige rekommenderas tvätt 1-3 gånger per dag med bomullspinne indränkt i fysiologisk koksaltslösning (5). Navelgranulom läker troligen ut snabbare om man undviker att granulomet kommer i kontakt med blöjkanten.

Silvernitratbehandling

Om navelgranulomet inte är borta efter ungefär tre veckor är standardbehandlingen silvernitrat. Silvernitrat är starkt frätande och kontakt med omgivande hud kan ge brännskadeliknande sår eller besvärliga hudirritationer (6). Eftersom biverkningsrisken med sår på huden finns, måste noggranna försiktighetsåtgärder vidtas vid användande av silvernitrat på navelgranulom.

När silvernitrat appliceras med silvernitratstickan ska naveln vara avtorkad så att silvernitratlösningen inte kan sprida sig. Angränsande hud ska skyddas ytterligare genom att man smörjer den omgivande vävnaden med till exempel vaselin, som ger en skyddande barriär. Fukta spetsen på silvernitratstickan försiktigt mot en bomullstuss som dränkts in i destillerat vatten så som anges i produktbeskrivningen.

Håll isär huden runt naveln med fingrarna och tryck silvernitratstickan lätt ett kort ögonblick mot granulomet. Låt det behandlade området torka ordentligt och lägg sedan eventuellt en torr kompress över naveln för att skydda kläderna. Observera att detta inte ersätter att man låter det lufttorka ordentligt (minuter). Om silvernitrat ändå hamnar på huden så ska huden så fort som möjligt tvättas med fysiologisk koksaltslösning.

Om granulomet kvarstår kan behandlingen upprepas efter cirka en vecka (6). Oftast behövs bara några få behandlingar för att granulomet ska försvinna. Om navelgranulomet kvarstår efter silvernitratbehandling ska barnet remitteras till hudläkare eller barnkirurg beroende på lokala överenskommelser.

Andra metoder

Förutom fysiologisk koksaltlösning och silvernitrat finns andra behandlingsalternativ, som även de behöver studeras ytterligare. I nuläget kan de metoderna inte rekommenderas på BVC-nivå (6-12).

Remiss till specialist

Om otillräcklig effekt av behandlingen överväg remiss till kirurg/hudläkare för bedömning inför fortsatt behandling och för att utesluta andra möjliga sjukdomar.

Diagnos

Diagnosen ställs utifrån den kliniska bilden.

Differentialdiagnoser

Ovanliga differentialdiagnoser är

  • polyper
  • ytliga cystor
  • fistlar
  • sinusar.

Ovanstående utgår mestadels från embryonala strukturer nära naveln som normalt ska ha oblitererat före födelsen (urachusmissbildningar och omfalomesenteriska missbildningar).

Till toppen av sidan