Utskrivet 2018-07-22

Till navigering

BCG-vaccination

[Vacciner]

BCG-vaccin

BCG-vaccinet skyddar främst små barn mot allvarliga former av generaliserad tuberkulos.

Tidigare vaccinerades nästan alla barn redan första levnadsveckan. Detta medförde att enstaka barn med medfödd allvarlig immundefekt drabbades av en allmän BCG-infektion, som i några fall hade dödligt förlopp.

Man har därför gjort en avvägning, vilket som är mest riskfyllt: att smittas av tuberkulos som spädbarn eller att drabbas av en allmän BCG-infektion på grund av BCG-vaccination i kombination med immundefekt.

I de flesta fall är risken för tuberkulossmitta inte akut eller överhängande. Genom att vaccinera först vid 6 månaders ålder undviker man att vaccinera barn med allvarliga immundefekter där vaccination kan ge en livshotande BCG-infektion.

Innan BCG-vaccination görs ska en individuell bedömning utföras för att utesluta att barnet har en medfödd immundefekt eller hereditet för detta.

En svår immundefekt yttrar sig i allvarliga ofta dödliga infektioner i späd ålder. Vid misstanke om sådan sjukdom hos barnet eller nära släktingar ska man avstå från BCG-vaccination.

viktigt.gif

Personer med långvarig hosta i barnets närmaste omgivning bör uppmärksammas och utredas.

Vilka barn föreslås BCG-vaccination?

Barn som enligt följande kriterier löper ökad risk att utsättas för tuberkulossmitta erbjuds BCG-vaccination:

  • Aktuell tuberkulos hos en nära anhörig eller hushållskontakt (samråd med den behandlande läkaren när det gäller eventuell kemoterapi och tidpunkten för BCG).
  • Den ena eller båda föräldrarna/vårdnadshavarna eller annan hushållsmedlem kommer från ett land med ökad tuberkulosförekomst (≥ 25 fall per 100.000 invånare och år).
  • Planerad vistelse i ett land eller område med hög tuberkulosförekomst (≥ 100 fall per 100.000 invånare och år) om barnet kommer i nära kontakt med lokalbefolkningen.

Se tabell: Riskländer avseende tuberkulos och hepatit B - Folkhälsomyndigheten

Adoptivbarn

Adoptivbarn från områden med ökad risk kan ha blivit smittade i sitt ursprungsland och rekommenderas därför särskild hälsokontroll enligt SoS Allmänna Råd 1989:20. Om barnet har kommit till en adoptivfamilj, som inte är utsatt för ökad risk enligt kriterierna ovan, behöver barnet inte BCG-vaccineras.

viktigt.gif

Barn till personal inom hälso- och sjukvård, polis, tull och invandrarmottagning och motsvarande yrken är inte utsatta för ökad risk och bör inte vaccineras om de inte tillhör någon av ovan angivna grupper.

När ges BCG-vaccination till barn?

Nyfödda och barn upp till 6 månaders ålder

BCG-vaccination ges till barn före 6 månaders ålder, på BB eller BVC, om barnet ska vistas i en miljö där det finns särskild risk för smittspridning:

  • Vid aktuellt fall i omgivningen (samråd med den behandlande läkaren när det gäller eventuell kemoterapi och tidpunkten för BCG).
  • Om barnet ska resa till område med hög tuberkulosförekomst (≥ 100 fall per 100.000 invånare och år) och med nära kontakt med lokalbefolkningen (vaccination rekommenderas oavsett ålder om sådan resa blir aktuell senare).
  • Om barnet inte kan nås för vaccination senare, till exempel vid sex månaders ålder.

Se tabell: Riskländer avseende tuberkulos och hepatit B - Folkhälsomyndigheten

6 månaders ålder

  • Övriga nyfödda med familjeursprung från ett land med ökad eller hög tbc-förekomst (≥ 25 fall per 100.000 invånare och år)

Vem bör göra vad i vårdkedjan?

Barnmorskemottagning (MVC)

Barnmorskemottagningen ska vara uppmärksam på familjer med ökad tuberkulosrisk. Detta gäller i synnerhet familjer som nyligen kommit från högriskområden.

Gravida kvinnor som haft tuberkulos eller har misstänkta symtom som långvarig hosta, feberperioder, avmagring och/eller nattliga svettningar utreds av lungmedicinsk enhet eller motsvarande.

Även fäder, barn och andra som träffas ofta bör uppmärksammas.

Symtomfria gravida som inte haft tuberkulos men som tidigare exponerats eller vistats längre tid i högriskområde testas med TST/IGRA.

MVC bör informera muntligt eller skriftligt om vikten av att BCG-vaccinera barn som tillhör riskgrupperna.

BB-avdelning respektive neonatalavdelning

BB-avdelning respektive neonatalavdelning bör informera om BCG-vaccination. En riskbedömning ska göras när barnet är nyfött.

Vaccination ges i nyföddhetsperioden, antingen på BB eller på BVC:

  • Vid aktuellt fall i omgivningen (i samråd med behandlade läkare).
  • När barnet ska resa till högriskområde med nära kontakt med lokalbefolkningen
  • Om barnet inte kan nås för vaccination vid sex månaders ålder.

Om tuberkulos finns i familjen ska ansvariga på avdelningarna vara informerade.

Barnavårdscentralen (BVC)

Barn med ökad risk för tuberkulossmitta erbjuds vaccination normalt vid 6 månader. Varje familj bör tillfrågas om tuberkulos i nära omgivning och bedömas med hänsyn till andra riskfaktorer såsom ursprungsland, kontakter och så vidare.

Om BCG-vaccination är aktuell bör föräldrarna få skriftlig information. Detta görs lämpligen vid första hembesöket eller något av mottagningsbesöken under de första veckorna.

Vid tveksamhet om indikation eller om föräldrarna önskar veta mer bör frågan tas upp vid läkarbesök på BVC.

Vaccinationen till och med 18 månaders ålder kan ske utan föregående PPD-prövning om barnet inte varit utsatt för smitta till exempel i familjen eller av andra nära kontakter (se Tuberkulintest, TST).

Vaccinationen kan utföras på BVC av en van vaccinatör. En sådan kompetens brukar finnas tillgänglig för BVC i områden med många barn inom riskgrupperna. I annat fall utförs vaccinationen på barnmedicinsk eller lungmedicinsk mottagning.

Senare utredning och vaccination på BVC och i skola

BVC och elevhälsan har ansvar för att barn med ökad risk vaccineras.

Barn från områden med ökad risk bör efter ankomsten snarast undersökas beträffande tuberkulos oberoende av om barnet är BCG-vaccinerat eller inte. Barnhälsovård respektive elevhälsan bör se till att undersökningen blir gjord. Var den utförs beror på de lokala rutinerna.

Inför inträde i barngrupp, förskola, daghem och skola bör man kontrollera att tuberkulosutredningen är utförd. Inför resa till områden där tuberkulos förekommer är det viktigt att vaccination skett i god tid.

Tuberkulintest, (TST) och BCG-vaccination tillhör barnhälsovårdens utökade program.

Se även: Rekommendationer för preventiva insatser mot tuberkulos – hälsokontroll, smittspårning, behandling av latent infektion och vaccination - Folkhälsomyndigheten

viktigt.gif

Specialistutbildad distriktssjuksköterska eller barnsjuksköterska är behörig att ordinera BCG vaccination till riskgrupper. Till icke riskbarn ska läkare ta ställning och ordinera vaccination. Den ska utföras av en med vaccinationen förtrogen sjuksköterska eller läkare.

Vaccinets egenskaper

Vaccinet består av levande försvagade bovina tuberkulinbakterier-BCG (Bacillus Calmette Guérin). Vaccinerade personer blir vanligen tuberkulinpositiva efter cirka sex veckor, men förhållandet mellan tuberkulinreaktionen och den verkliga skyddseffekten mot sjukdomen är oklar.

Immunitetens varaktighet efter vaccination är inte känd. BCG-vaccin ger ett bra skydd för små barn mot de svåraste tuberkulosformerna som meningit och miliär (i kroppen spridd) tuberkulos.

Vaccinationen till och med 18 månaders ålder kan ske utan föregående PPD-prövning om barnet inte varit utsatt för smitta till exempel i familjen eller av andra nära kontakter.

Läs mer Tuberkulintest, TST

viktigt.gif

Frystorkat vaccin som löses i medföljande vätska. Blandat BCG vaccin är hållbart i 4 timmar. Oöppnad förpackning förvaras vid 2-8 grader. Skyddad mot dagsljus.

Dos:

Under 1 år 0.05 ml - ges intrakutant.
Över 1 år 0.1 ml - ges intrakutant.

Injektionsstället ska vara rent och torrt och får inte vara tvättat med antiseptiska medel. Om alkohol används för avtorkning av huden måste den få avdunsta innan vaccinet ges.

Vaccinationen ges på vänster överarms översta tredjedel och utsidans bakre del.

Använd 1 ml tuberkulinspruta (fingraderad) samt nål för intrakutan injektion: Grå; med 20 mm längd och 0,4 mm diameter.

Vaccinatören ska vara väl förtrogen med det tekniska förfarandet. Om injektionen ges för djupt (se fig. A) ökar risken för lymfadenit och abscessbildning. Misslyckas injektionen får vid detta tillfälle inte ges något ytterligare vaccin.

Intrakutan injektion
Figur A

Figur A - Intrakutan injektion

 

Se instruktionsfilm Intrakutan Injektion

Det är viktigt med bra ljus, och att armen hålls stadigt av förälder eller medhjälpare. Se till att vaccin finns ända ute i nålspetsen innan den sticks in. Nålen ska sitta ordentligt fast på sprutan.

Sträck huden. Rikta nålens öga uppåt. Nålen ska hållas nästan parallellt med huden, cirka 10 grader, riktas i armens längsriktning och föras in långsamt omkring 2 mm i hudens ytliga lager. Nålen ska synas genom huden under införandet.

Rikta nålen försiktigt uppåt, injicera långsamt och stadigt, stabilisera gärna med tummen mot barnets arm.

Vid korrekt intrakutan injektion är det trögt att injicera och det bildas en upphöjd, vit blåsa (kvaddel) som kvarstår en liten stund. Om vätskan går in lätt kan nålen ligga för djupt, stoppa injektionen och försök försiktigt att ändra positionen på nålspetsen och ge resten av vätskan.

Om injektionen har gått för djupt ges inget ytterligare vaccin.

Lokal reaktion

Om BCG-vaccinationen har tagit märks två till tre veckor efter vaccinationstillfället en liten rodnad och en förhårdnad som långsamt kan övergå i varbildning. Det kan bildas en blåsa som ofta spricker efter cirka sex veckor. Behandla med luftig torr kompress utan sårpuder eller salva.

Vida, luftiga kläder rekommenderas på armen. Bada inte överarmen så länge det rinner från såret. Varet är ofarligt för andra friska personer. Lymfkörtlar i armhålan kan vara förstorade.

Så småningom bildas ett ärr. Det tar minst sex veckor innan BCG-vaccinationen ger skydd. Skyddet är aldrig hundraprocentigt.

Om reaktionen uppträder inom några dagar med rodnad och eventuell svullnad, kan det vara ett tecken på att barnet redan har tuberkulos eller har en okänd immunbristsjukdom. Föräldrarna bör upplysas om att ta kontakt med BVC eller läkare om sådan reaktion sker.

Det kan förekomma reaktioner i form av förstorade regionala lymfkörtlar, oftast i axill eller supraklavikulärt, som är oömma eller lätt ömmande, liksom att det vätskande såret förorsakar problem.

Det är vanligt med subkutan abscess med suppuration vid stickstället, men detta kräver varken dränage eller antibiotika. Dessa lokala BCG-infektioner uppträder en till sex månader efter vaccinationen och läker spontant efter 3–18 månader. De beror inte på bristande vaccinationsteknik.

Kontroll av BCG-vaccination

Normalt behöver BCG-reaktionen inte kontrolleras, men om misslyckad injektion befaras och ingen reaktion utvecklas kontrolleras vaccinationen med TST efter tre månader. Därefter görs eventuellt ett nytt vaccinationsförsök.

Om barnet är sex månader eller yngre bör man om möjligt vänta med TST till barnet är sex månader gammalt. Oavsett resultatet görs ingen tredje vaccination.

Revaccination med BCG

Revaccination med BCG rekommenderas inte. WHO menar att revaccination inte har någon effekt. De flesta länder har därför upphört med revaccinationsprogram.

Biverkningar

Ibland kan BCG-vaccinationen orsaka ett onormalt stort sår med fördröjd läkning. En sådan komplikation kan också bero på en sekundär infektion.

Hos en del barn uppkommer mycket förstorade regionära lymfkörtlar. Sådana barn ska bedömas av barnläkare eventuellt i samarbete med lungmedicinare.

I ytterst sällsynta fall kan en osteit (skelettinfektion) uppträda ibland flera år efter vaccinationen. Den ska utredas och behandlas av barnläkare, som vid behov samarbetar med ortoped och lungmedicinare.

När ska vaccinationen uppskjutas eller ställas in?

Vaccinationen ska skjutas upp eller ställas in vid följande tillfällen:

  • Barn med feber eller allmänpåverkan ska inte vaccineras.
  • Immundefekter särskilt i den cellbundna immuniteten. Spädbarn med hereditet för allvarlig kombinerad immundefekt eller där syskon, kusiner eller barn nära i släkten avlidit till följd av sådana tillstånd i späd ålder.
  • HIV-positiva personer och spädbarn födda av HIV-positiva mödrar.
  • Strålbehandling eller invärtes behandling med kortikosteroider eller andra medel som sätter ned immunförsvaret.
  • Vissa sjukdomar till exempel leukemi, malignt lymfom och generaliserad malign sjukdom.
  • Generaliserat eksem eller hudinfektion i närheten av injektionsområdet.
  • Vaccination med levande virusvaccin (förutom rotavirusvaccin) mindre än 4 veckor innan.
  • BCG-vaccination bör föregås av en helt negativ TST (0 mm) för att utesluta att barnet inte redan är smittad med TB eller miljömykobakterier. Tidigare genomgången BCG-vaccination kan också ge en positiv reaktion. På barn under 18 månader behöver dock inte TST-sättas före BCG, förutsatt att barnet inte varit utsatt för smitta (se Tuberkulintest, TST).
  • Barn som nyligen har utsatts för tuberkulossmitta ska inte vaccineras förrän tidigast tre månader efter den sista exponeringen. Om TST efter 3 månader är helt negativt (0 mm) kan man vaccinera. För särskilt exponerade barn får man överväga profylaktisk behandling i avvaktan på eventuell vaccination.

Dokumentation, rapportering och samarbete

Resultat av tuberkulinprövning samt utförd BCG-vaccination bör rapporteras skriftligt till barnavårdscentral.

Sjuksköterskan på BVC ska se till att dessa uppgifter införs i BHV-journalerna. Undersökning som utförts med anledning av tuberkulosfall i barnets miljö bör rapporteras till barnavårdscentral för dokumentation i BHV-journalen.

Ett bra samarbete mellan barnhälsovård, elevhälsa, lungmedicin och smittskydd är viktigt så att barn i riskmiljöer identifieras och lämpliga åtgärder vidtas.

Läs mer på Rikshandboken

Tuberkulintest, TST

Tuberkulos

mapp_green.gif
mapp_green.gif
Revideringsdatum:
2018-03-23
Manusförfattare:
Ann-Sofie Cavefors, barnhälsovårdsöverläkare, Göteborg och södra Bohuslän
Faktagranskare:
Sven Arne Silfverdal, Barnhälsovårdsöverläkare, Barnhälsovården/Norrlands universitetssjukhus, Umeå

Till ämnesöversikt