Utskrivet 2017-12-18

Till navigering

Oro och ångest hos barn

[Psykisk hälsa]

Universella
För alla
Riktade
För alla vid behov
I II III
Fråga om föräldrarna tycker att barnet är mer oroligt/ängsligt än normalt eller har specifika rädslor. Finns det yttre omständigheter som påverkar barnets rädsla och oro?

 

Erbjud samtal, information och vägledning utifrån familjens behov.

Erbjud information och samtal kring:

  • Barns temperament, risk- och skyddsfaktorer.
  • Hur föräldrar kan gå barnet till mötes under ängsliga perioder.
  • Råd om att utmana rädslor och att inte undvika det som skrämmer, se "hjälp för ängsliga och oroliga barn"

Vid tillfällig oro på grund av yttre händelse, se  "När något allvarligt händer".

Bedömning av behov av vidare insats

Föräldrar med särskilt ängsliga/ångestfyllda barn erbjuds utökat stöd kring förhållningssätt.

 

Föräldrasamtal och uppföljning med föräldrar kring hur råden om förhållningssätt landat.

Konsultera BHV-psykolog.

Om barnets ångest och ängslan inte avtar inom ett par månader bör barnet bedömas av psykolog.

Vid kvarstående eller ökande problem erbjuds remiss till annan vårdgivare.

 

Remiss MBHV-psykolog/Första linjen för barn och unga
Remiss till BUP
Hänvisning/ remiss till läkare på vårdcentral eller vuxenpsykiatri

Kontakt med socialtjänst
Anmälan till socialtjänst vid misstanke om att barn far illa.

Barn med ångestsymtom som varaktigt påverkar barnets vardag liksom barn med tvångssyndrom / OCD bör hänvisas till VC/BUP även om symtomen just debuterat.

Att barn är rädda och oroliga ibland är naturligt. Det tillhör uppväxten och är en del av att vara människa. Men när barn har ångest och oro som hindrar dem från att utforska, ta för sig och utvecklas, kan det vara ett problem.

Studier uppskattar att 5 till 15 procent av barn i förskole- och skolålder ibland upplever ångest (1). Det är alltså vanligare med ångest och oro hos barn än vad diagnoser som ADHD och autism är. Ångest går att behandla och det är därför viktigt att barns ångest uppmärksammas tidigt för att minska risken för långvarig problematik och annan psykisk ohälsa (1).

Tecken på oro kan vara att barnet

  • är ledset
  • vill avstå från saker som skrämmer
  • har svårt att släppa föräldrarna
  • har otäcka fantasier eller drömmar
  • har svårt att somna och / eller somna om
  • är bråkigt
  • är upptaget av det som oroar.

Oro kan alltså visa sig som trots eller bråkighet hos en del barn. Därför är det alltid viktigt att försöka förstå varför ett barn bråkar. Barnet behöver kanske egentligen ha hjälp att hantera sin rädsla eller ångest.


Rädsla som en reaktion på barnets livsomständigheter

Om barnet lever under svåra omständigheter, stark stress eller är utsatt för skrämmande händelser kan rädslan vara ett adekvat svar på vad barnet upplever. Istället för att följa råden i den här texten är det då viktigare att stötta föräldrarna att förstå, trösta och stötta barnet och försöka se till att situationen runt barnet blir mer stabil.

Anmälan till socialtjänsten ska alltid göras om man misstänker barnet lever under förhållanden där barnet far illa.


Barns rädslor

Nästan alla barn är oroliga och ängsliga i perioder. Ett exempel är när barnet visar rädsla för främlingar under sitt andra halvår. Reaktionen är naturlig och visar att barnet och dess anknytningsrelationer utvecklas normalt. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är rädsla en viktig skyddsfunktion eftersom den skärper vaksamheten i farliga lägen.

För de minsta barnen är ofta konkreta företeelser skrämmande som till exempel höga ljud eller särskilda miljöer. Kanske är de rädda för vatten och kämpar för att slippa tvätta håret. Förskolebarns rädsla påverkas också av deras fantasi. Fantasiförmågan är en rikedom, men innebär också att barn kan föreställa sig skrämmande saker som tjuvar och monster.

Många förskolebarn hittar egna strategier för att hantera sin rädsla. Det kan till exempel vara att de mumlar mantran när de går in i badrummet, vägrar att åka hiss eller att somna själva på kvällen.


Ångestproblematik

Ångest definieras som olustkänslor och kroppslig anspänning inför en förväntad fara. Det upplevda hotet kan komma utifrån (att åka hiss) eller inifrån (rädsla att göra fel). Ångest upplevs både känslomässigt (oro), kroppsligt (hjärtklappning, muskelspänning, hyperventilation) och tankemässigt (katastroftankar). Ångesten är kopplad till beteenden som flykt, "att stelna" och "knep" och undvikanden.

Ängslan och ångest förekommer vid nästan all psykisk ohälsa. Ångest kan alltså finnas med som en del av symtombilden vid andra psykiatriska tillstånd. Men ångesten kan också vara så belastande och hindrande att den i sig själv utgör ett psykiskt syndrom. Ångestsyndrom innebär att flera symtom på ångest förekommer samtidigt, på ett specifikt sätt, med en viss varaktighet och medför konsekvenser i barnets liv. Hos små barn är de vanligaste ångestsyndromen specifik fobi och separationsångest.


Riskfaktorer för ångestproblematik

Kunskapen om vad som orsakar ångestproblematik är ännu inte heltäckande men man vet idag att både genetiska, biologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer ligger bakom utveckling av ångeststörningar och att dessa faktorer som regel samverkar för att en ångeststörning ska uppstå.

Om någon eller båda av föräldrarna själva har problem med ångest ökar risken för att barnet också ska bli ängsligt eller utveckla ångestproblematik. Vissa barn har ett temeperamentsdrag som karaktäriseras av ökad försiktighet. Barnet är ofta extra vaksamt på skrämmande företeelser i omgivningen och påverkas starkare kroppsligt av sådant som verkar otäckt. Om föräldrarna själva tenderar att hantera sin ångest med undvikande av det som utlöser den finns risk att de för över beteendet på barnet. Istället för att hjälpa barnet att våga utsätta sig för det som skrämmer bekräftar föräldern då indirekt barnets intryck av att världen är farlig och oförutsägbar. Det har också visat sig att barn till föräldrar med kontrollerande, överbeskyddande eller kritisk föräldrastil har ökad risk för ångestreaktioner (1, 2).


Separationsångest

Separationsångest innebär att barnet upplever ångest när hen ska skiljas från föräldrarna till exempel vid lämning på förskolan eller lek hemma hos andra. Barnet är upptaget av fantasier och katastroftankar om att något hemskt ska hända barnet själv eller föräldrarna då de är åtskilda.

Eftersom kraven och förväntningarna på vad barn ska klara i olika åldrar varierar mellan familjer och kulturer uppfattas det ibland som kontroversiellt att tala om separationsångest hos små barn. Att barn är beroende av föräldrarna är naturligt och önskvärt. Men när ängslan blir ett hinder för barnet eller leder till konflikter i familjen behöver barnet få hjälp att hitta strategier för att våga lämna sin förälder (3,4).

När rädslan handlar om att barnet inte vill gå till förskolan behöver man först försäkra sig om att barnet har det bra där. För barn som är lite ängsliga kan förskolemiljön upplevas som stökig och otrygg. Kanske drar barnet sig undan istället för att be om stöd. Då är det viktigt att ta hjälp av förskolepersonalen för att barnet ska trivas bättre. Kanske behöver barnet ibland få leka i lugn och ro med nåt enskilt barn. Kanske kan någon i personalen som barnet tycker extra mycket om ta hand om barnet lite särskilt, för att öka barnets känsla av trygghet.

För att minska barnets rädsla att vara utan föräldrarna behöver barnet få positiva erfarenheter på egen hand eller med andra vuxna och uppleva att ångesten faktiskt ger vika. Det behöver barn "träna" på. Träningen kan utföras gradvis och i samarbete med barnet. Det är också viktigt att föräldern förklarar för barnet att de inte "tränar" för att föräldern inte tycker om att vara med barnet utan att det är för att barnet ska få vara med om roliga saker på egen hand.


Specifik fobi

Barn med specifik fobi upplever stark rädsla inför speciella företeelser, situationer eller miljöer, som

  • djur, till exempel hundar eller flugor
  • miljö, som höjd, åska, mörker eller vatten
  • situationer som hissar, broar eller tunnelbana
  • sprutor och blod
  • företeelser som clowner, ballonger, kräkningar eller höga ljud.

Barnet kan vara hjälpt av att ta små steg mot att klara av att möta det hen är rädd för. Detta kallas gradvis exponering och hjälper barnet att stegvis övervinna sin rädsla. Gradvis exponering bör ske inom ramen för en kognitiv beteendeterapi (KBT) där föräldrarna får instruktioner för hur de kan hjälpa barnet att möta sin rädsla. Prognosen för specifika fobier är god då behandlingsmetoden visat mycket goda resultat i upprepade forskningsstudier (1).

 

Sömnproblem

Många barn är särskilt ängsliga på kvällarna när de ska sova. Studier har också visat att rädsla och oro hos barn påverkar deras sömn negativt (3). Barnet kan ha svårt att somna in på kvällen och att somna om när hen vaknar till nattetid. Detta kan resultera i att ängsliga barn sover ett mindre antal timmar per dygn än barn som inte är så oroliga.

Det enklaste sättet att skapa trygghet på kvällar och nätter kan vara att att barnet får sova hos föräldrarna. Om det blir trångt och bökigt att ha barnet i sängen kan en madrass på golvet eller en plats vid fotändan där barnet kan sova hela eller delar av natten vara ett alternativ. Att låta förskolebarn sova hos föräldrarna innebär inte att de kommer att fortsätta med det upp i skolåldern. Barns utveckling är så genomgripande att vanor som passar i en ålder kan förändras väldigt enkelt när barnet blivit lite större. Upplever föräldrarna detta som ohållbart är det dock bra att hjälpa dem med strategier för att lära barnet att somna in själv. Läs mer i texten Barns sömn.

 

Hjälp för ängsliga och oroliga barn

Ängsliga barn kan reagera mycket starkt i situationer som skrämmer dem. Barnets rädsla kan påverka föräldern, som vill hjälpa och trösta. Ibland blir hela familjen påverkad av barnets rädslor i form av vanor, undvikanden eller ritualer. Kanske undviker familjen till exempel att flyga eller ha barnvakt. Sådant undvikande kan dock tyvärr leda till att barnets rädsla snarast kvarstår eller till och med ökar. Föräldrarna behöver istället hitta ett förhållningssätt med en balansgång mellan att bekräfta barnets oro men samtidigt stärka barnet i att det klarar mer än vad det själv tror. Barnet behöver uppmuntras att våga utsätta sig för det som skrämmer. På så sätt kan barnet samla erfarenheter av att klara av att utmana sin rädsla och att det som hen fruktade faktiskt inte hände.

Att hjälpa sitt barn att möta sin rädsla kan kännas svårt för föräldern eftersom magkänslan gör att man vill hjälpa sitt barn. Föräldern kan behöva stöd och bekräftelse i sitt förhållningssätt. Överväganden om var föräldern bäst får stöd eller om barnet behöver behandling för sin problematik bör göras tillsammans med MBHV-psykolog.


Bekräftelse och försäkringar

Barn som är ängsliga söker ofta försäkringar och bekräftelse från sin omgivning för att bli lugnade. Barnet kan till exempel vilja bli försäkrad om att maten inte är giftig. Att ge försäkringar lugnar barnet för stunden men kan på sikt leda till att barnet behöver ännu mer försäkringar för att våga.

Psykoedukation

Psykoedukation är ett viktigt inslag i all behandling av ångest. Det innebär att man får kunskap om hur ångest och rädsla fungerar och påverkar oss människor. Det innebär också kunskap om vilka förhållningssätt och beteenden som förstärker rädsla och vilka som minskar den.
Psykoedukation (kunskap om ångest/rädsla) kan ges till föräldrarna så att de kan hjälpa barnet att hantera rädslan i vardagen. Äldre förskolebarn kan vara hjälpta av att själva få förståelse för hur rädsla och ångest fungerar. Att beskriva rädslan som något separat, som inte är barnet själv, kan hjälpa barn att stå emot de impulser som ångesten ger. Det kan också vara hjälpsamt för föräldrar som vill stärka sitt oroliga barn.


Sammanfattningsvis

Rädsla, oro och ångest förekommer hos alla barn. Om den blir ett problem som hindrar barnet i vardagen är det viktigt att föräldrar får kunskap om hur de kan bemöta barnets rädsla för att inte förstärka den ytterligare samt råd om vart de kan vända sig vid behov av ytterligare stöd och hjälp.

Revideringsdatum:
2017-12-07
Manusförfattare:

Malin Bergström, barnpsykolog, med dr, Barnhälsovården i Stockholms län

Faktagranskare:

Liv Svirsky, Leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, STHLM KBT AB, Stockholm

Publicerad:
2017-12-04