• Du har valt: Stockholms län
Främja amning - översikt

Amningens påverkansfaktorer

Faktorer hos den ammande och barnet och deras omgivning som påverkar förutsättningarna för att amma samt vad barnhälsovården kan göra för att främja amning.

Kunskap och stöd är viktigt

För att kunna stödja och främja amning är det viktigt att all barnhälsovårdspersonal har kunskap om vilka förutsättningar och faktorer som kan påverka den ammandes förmåga och vilja att amma. Kunskap om amning och stöd från en partner är faktorer som främjar amning. Brist på stöd, amningsrelaterade komplikationer och bristande kunskap och kompetens hos vårdpersonal är faktorer som kan försvåra och påverka amningen negativt (4, 7). Barnhälsovårdssjuksköterskan har en viktig uppgift i att stötta den ammande och vara lyhörd för vad som kan påverka amningen och den ammandes förutsättningar.

Förändrat amningsmönster

Trots de påvisade hälsofördelarna med bröstmjölk och amning för både barnet och den ammande minskar amningen globalt (1, 5). Vissa undersökningar visar att endast 48 procent av alla barn ammas under någon period före sex månaders ålder (6).

I Sverige har det skett en generell, successiv minskning sedan 2004, där även regionala skillnader syns. Dessa skillnader är som störst när det gäller andelen barn som ammas vid sex månader (2). Majoriteten av alla gravida kvinnor avser att amma sitt barn och de allra flesta kvinnor börjar amma men lägger ner amningen av olika anledningar delvis eller helt tidigare än de själva tänkt sig (3, 5).

Yttre påverkansfaktorer

Amningens yttre påverkansfaktorer är yttre händelser och miljöer som påverkar hur amningen fungerar. Exempel på detta är samhällets stöd, stöd från hälso- och sjukvården eller praktiska amningshjälpmedel.

Sociodemografiska faktorer, socialt samt professionellt stöd

Det finns tydliga samband mellan sociodemografiska faktorer som ålder, utbildning, yrke, bostadsort, religion och kulturell tillhörighet och om och hur länge man väljer att amma (6, 14).

Det sociala stödet från en partner (8, 9, 10), familj och vänner har betydelse och påverkar om och hur länge kvinnan väljer att amma (9, 10). Även stödet som den ammande får av hälso- och sjukvårdspersonal har betydelse. De som fått professionellt stöd ammar i högre utsträckning än de som inte får det (10).

Om den ammande får stöd av hälso- och sjukvårdspersonal genom att personal tar fysiskt i den ammandes bröst och stoppar in bröstet i munnen på barnet minskar sannolikheten för att den ammande ammar längre än två månader (40). Det professionella stödet bör ges i form av amningsstatus och amningsobservation samt en lyhördhet hos hälso- och sjukvårdspersonal för den ammandes situation (3).

Ammande som arbetar och barn på förskola

Sverige är ett av få länder som ger ekonomisk trygghet vid föräldraledighet samt genom lag ger ammande rätt att amma på arbetet. Att återgå till arbete efter sin föräldraledighet behöver inte vara ett hinder för att upprätthålla amning (3). I studier ses att kvinnor som deltidsarbetar i högre utsträckning fortsätter att amma medan heltidsarbetande kvinnor i högre utsträckning slutar att amma. Det visar sig även att de kvinnor som återgår till arbetet så sent som möjligt i högre utsträckning ammar samt att de som har ett höginkomstarbete ammar längre än låginkomsttagare.

Däremot ses flera faktorer som påverkar negativt: att det inte går att pumpa ut bröstmjölk under arbetstid, tidsbrist, avsaknad av flexibilitet hos arbetsgivaren samt uteblivet stöd från arbetsgivare och kollegor (51).

Det finns en uppfattning om att barn som börjar på förskola har ammats färdigt. Till viss del kan det bero på kvinnans egen kunskap och erfarenhet men även på förskolepersonalens attityder gentemot amning. Många kvinnor väljer att avsluta sin amning innan eller i anslutning till att barnet börjar på förskola i tanken att det inte gynnar barnet längre. Barn som ammas löper dock mindre risk att drabbas av bland annat infektioner (1), vilket är vanligt förekommande hos förskolebarn. Fortsatt amning bör därför uppmuntras.

Våld i nära relation och sexuella övergrepp

Kvinnor som har utsatts, eller utsätts, för våld i nära relationer ammar i mycket lägre utsträckning (43, 44), liksom kvinnor som har varit, eller är, utsatta för sexuella övergrepp (45).
Läs mer här Upptäcka och stödja barn utsatta för våld i nära relationer

Graviditet, förlossning och tiden efter

En graviditet hos en person med övervikt, högt blodtryck och någon form av diabetes definieras som komplicerad. Kvinnor med komplicerad graviditet har oftast lägre intention att amma och ammar i lägre utsträckning än kvinnor med okomplicerad graviditet. Kvinnor med komplicerad graviditet får också sämre eller mindre stöd att påbörja och bibehålla amningen (27).

En komplicerad förlossning, såsom ett akut eller planerat kejsarsnitt, har visat sig ha en negativ effekt på amningen. Det tar längre tid innan amningen initieras och amningen avslutas tidigare (28, 29, 40). Där tros det finnas ett samband med att den födande och barnet är separerade, vilket bidrar till att amningen initieras senare (40). Samtidigt ses att kvinnor som föder vaginalt och även får stöd av hälso- och sjukvårdspersonal ammar i högre utsträckning (42). Vidare beskrivs att kvinnor som upplever sin förlossning som positiv ammar i högre utsträckning än de som beskriver en negativ förlossningsupplevelse. Samma studie visar även på att chanserna för en positiv förlossningsupplevelse ökar om den födande upplever en god vård och gott bemötande av hälso- och sjukvårdspersonal (54).


Många nyförlösta upplever tidig hemgång från BB och den allt kortare sjukhusvistelsen som stressande och att det kan försvåra amningen (16). Samtidigt ses att chanserna ökar för att den ammande påbörjar och ammar exklusivt om barnet föds på ett sjukhus där Baby-friendly Hospital Initiative (BFHI) praktiseras (41).

Då det i många regioner saknas en sammanhållen journal genom graviditet, förlossning, neonatalvård, BB och BVC finns stora risker för att informationsöverföringen i vårdkedjan brister. Detta leder i större utsträckning till att det kan vara svårt för BHV-sjuksköterskan att veta vilken familj hen kan komma att träffa. Det är därför viktigt att BHV-sjuksköterskan tar reda på hur den ammande blivit förlöst och om det uppstått några komplikationer under förlossningen eller den första tiden. BHV-sjuksköterskan behöver också ha kunskap om hur detta kan påverka amningen.

På detta sätt skapar även BHV-sjuksköterskan bättre förutsättningar för att kunna ge ett optimalt amningsstöd. Genom att även erbjuda tidigt hembesök ökar förutsättningarna ytterligare för att kunna stötta den ammande optimalt.  

Amningskomplikationer, amningshjälpmedel och nappanvändning

Amningsrelaterade komplikationer såsom spruckna och såriga bröstvårtor (14) samt smärtsam amning är några av anledningarna till att den ammande avslutar sin amning tidigare än förväntat (13, 14, 42).

Studier visar på att ammande som använder amningshjälpmedel som amningsnapp redan på BB, i högre utsträckning avslutar sin amning innan barnet fyllt fyra månader. Risken ökar dessutom avsevärt om amningsnapp används genom hela amningsperioden och inte bara tillfälligt (14). Däremot ses att kvinnor som av olika anledningar inte kan amma vid bröstet och som använder sig av bröstpump ammar längre än kvinnor som inte använder sig av bröstpump (15).

Det är viktigt att den ammande får optimalt stöd för att så långt det är möjligt upprätthålla amningen. Ett uteblivet stöd leder i större utsträckning till att den ammande avslutar sin amning i förtid (10). Genom att följa upp och utvärdera tillsammans med den ammande ökar chanserna till att kunna upprätthålla amningen trots komplikationer (3).

Nappanvändning har visat sig påverka amningslängden och kan bidra till att den ammande ammar i lägre utsträckning (14, 41). WHO bedömer dock att sambandet är svagt eller saknas men rekommenderar ändå försiktighet med napp, särskilt under den tidiga amningsetableringen (17). Samtidigt rekommenderas napp i de nationella råden för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd när barnet sover (19). Detta kan uppfattas som motstridigt, då ammade barn dessutom har en lägre risk att drabbas av plötslig spädbarnsdöd än barn som inte ammas (3, 20).

Bröstmjölksersättning, introduktion av fast föda och marknadsföring

Det finns ett samband mellan tidig introduktion av bröstmjölksersättning och delamning som en riskfaktor för ett tidigt amningsavslut (18). Spädbarn som tillmatas med nappflaska på BB eller förlossningsklinik ammas dessutom i lägre utsträckning (21, 22, 41). För de barn som introducerats för bröstmjölksersättning är det viktigt att BHV-sjuksköterskan stöttar den ammande om hen har för avsikt att helamma. Genom att stötta den ammande till att minska mängden bröstmjölksersättning och ge stöd i hur den ammande kan öka sin bröstmjölksproduktion ökar chanserna för en helamning (3).

Vid introduktion av fast föda innan barnet är fyra månader är risken större att barnet ammas som längst till sex månaders ålder. För de barn som introduceras för fast föda efter fem månaders ålder ses att amningen fortsätter längre än till sex månader (12).

Barnmatsproducenters marknadsföring får inte:

  • avråda från amning,
  • ge sken av att bröstmjölksersättning är bättre än amning,
  • marknadsföra bröstmjölksersättning avsedd för barnets första levnadsmånader.

Däremot får bröstmjölksersättning marknadsföras i publikationer inriktade på spädbarnsvård (30) och representanter för barnmatsindustrin både marknadsför och sponsrar samt besöker hälso- och sjukvårdens olika mottagningar.

Då hälso- och sjukvårdspersonal generellt sett har en stark påverkan på amningen finns risker att hälso- och sjukvårdspersonal negativt kan påverka den ammandes beslut om fortsatt amning (31). Exempel finns från sjukhus, att när bröstmjölksersättning ges ut som gåva till nyförlösta avslutas amningen innan två månaders ålder (41). Ytterligare exempel finns från andra studier där amningen ökade bland nyförlösta, där sjukhuset infört policy om att inte introducera bröstmjölksersättning (52). Från dessa exempel kan antas att då andra vårdgivare, såsom BVC, delar ut gratis bröstmjölksersättning och samtidigt inte ger amningsstöd till den ammande avslutas amningen tidigare än förväntat.

Inre påverkansfaktorer

Amningens inre påverkansfaktorer innebär personliga egenskaper och erfarenheter som psykiskt mående eller tidigare amningsupplevelser som påverkar hur amningen fungerar.

Tidigare amningsupplevelser och amningserfarenheter

Kvinnor som är förstagångsföderskor ammar i lägre utsträckning än kvinnor som fött fler barn. Om förstagångsföderskan får ett stöd av en annan kvinna med positiva upplevelser av amning ökar möjligheterna för amning medan de minskar om kvinnans egen mor haft negativa amningsupplevelser. Chansen för att amningen bibehålls i minst två månader ökar om den första amningen efter förlossningen upplevs som positiv (40).

Självförtroende, kroppsuppfattning och kroppsliga förutsättningar

Ammande med lågt förtroende till sin förmåga att amma och högre missnöje med sin kropp ammar i lägre utsträckning (25) medan kvinnor med hög tillit till sin egen förmåga, gott självförtroende och god kunskap om amning och med goda intentioner att amma, har högre benägenhet att amma längre och i högre utsträckning (10, 40). Kvinnor som inte är trygga i att amma i det offentliga har oftare en intention att inte helamma, likaså där det inte är socialt (40) eller kulturellt (3) accepterat att amma i det offentliga påverkas amningslängden negativt (3, 40).

Kvinnor som genomgått en bröstförstoring (36) eller en bröstreduktion riskerar att amma i mindre utsträckning (37, 39).  Det är därför viktigt att kvinnan får stöd, då det inte alltid är själva operationen i sig som ger upphov till svårigheter vid amning (3).

Känslan av otillräcklig bröstmjölksmängd och att inte kunna amma sitt barn mätt är även det anledningar till att amningen avslutas tidigare än väntat (3, 40). Det är ett fåtal kvinnor som rent fysiologiskt inte kan producera bröstmjölk och orsakerna till detta är ännu oklara. Med rätt hjälp och stöd kan de flesta ammande öka sin bröstmjölksproduktion (3).
Läs mer här: Amningsutmaningar

Ätstörningar, övervikt och obesitas

Kvinnor med ätstörningar (25, 53) och kvinnor med obesitas (23, 24, 25) ammar i lägre utsträckning än kvinnor med ett normalt BMI (10, 23). Hos ammande med någon form av ätstörning är den främsta anledningen till amningsavslut att barnet inte får tillräckligt med bröstmjölk eller att den ammande får otillräckligt stöd. De flesta ammande kan producera tillräckligt med bröstmjölk för barnet, särskilt om de får ett gott amningsstöd. Dock kan kvinnor med ätstörningar, främst anorexia nervosa, ha större svårigheter att få tillräckligt näringsrik bröstmjölk i jämförelse med kvinnor utan ätstörning. Andra orsaker till tidigare amningsavslut kan även vara lägre självkänsla och tillit till sin kropp och förmåga att amma, något som ses oftare hos kvinnor med någon form av ätstörning (53).

Hos kvinnor med obesitas är fördröjd utdrivningsreflex en av anledningarna att kvinnan slutar amma tidigare. Även upplevda fysiska barriärer finns hos kvinnor med övervikt och obesitas, där kvinnorna själva uppger hinder i att positionera sig, att de har stora bröst, en upplevd känsla av otillräckligt utbud av bröstmjölk (23) samt negativ kroppsuppfattning (23, 40). Detta kan bidra till att amningen avslutas tidigare. Studier visar att kvinnor som får ett gott stöd av hälso- och sjukvårdspersonal får ett högre självförtroende (23), vilket i sig kan bidra till att kvinnan önskar amma längre då tilliten till den egna förmågan ökar.

Nikotin, alkohol, droger och läkemedel

Rökning och alkoholkonsumtion under och efter graviditeten förekommer i alla grupper i samhället, men är vanligare bland personer i socioekonomiskt utsatta situationer (34). Både rökning (23, 24, 34) och alkoholkonsumtion under amningsperioden har samband med amning i mindre utsträckning (34). Den som röker har också mer sällan som mål att amma sitt barn (3, 34, 38).

Nikotin och andra ämnen från tobaksprodukter överförs till bröstmjölken och kan påverka bröstmjölkens näringsinnehåll och smak samt leda till att barnet exponeras för nikotin under en längre tid. Det kan leda till att barnet har svårare att gå upp i vikt eller avvisar bröstet. Nikotin- och tobaksbruk kan också försämra förutsättningarna för amning genom att sänka nivåerna av prolaktin, vilket minskar bröstmjölksproduktionen (35).

Alkohol passerar över i bröstmjölken och kan hämma både oxytocinfrisättning och bröstmjölksproduktion samt ge en störd utdrivningsreflex. Barnet kan påverkas genom failure to thrive (otillräcklig viktuppgång), påverkan på utvecklingen, störd sömn och en ökad risk för plötslig spädbarnsdöd (34). Trots detta anses måttlig alkoholkonsumtion vara förenlig med amning (32, 33). Alkoholkonsumtion hos den ammande har också kopplats till tidigare amningsavslut (34).

Läkemedelsbehandling kan vara en anledning till att kvinnor avslutar amningen. Risken ökar om den ammande får råd att avstå från amning, trots att många läkemedel är förenliga med amning och att amningens fördelar ofta överväger eventuella risker. Vissa läkemedel kan dock hämma bröstmjölksproduktionen, vilket kan bidra till att amningen avslutas (32).

Skadligt bruk och beroende är förknippat med amning i mindre utsträckning och kan påverka amningen negativt genom en kombination av sociala och hälsorelaterade riskfaktorer (3).

Läs mer här på Rikshandboken: Amning – alkohol, tobak, nikotin och droger

Post partum depression, amningsaversion och dysphoric milk ejection reflex 

Det finns ett starkt samband mellan post partum depression och amningsavslut (26, 40). Kvinnor som genomgår kejsarsnitt vid förlossning (28, 40), förstagångsföderskor, födande utan partner och där graviditeten inte var planerad har en högre risk att drabbas av post partum depression. Vidare ses även att mamma-barn-relationen påverkas negativt vid en post partum depression och därmed även möjligheten till en lyckad amning. Genom att tidigt identifiera riskfaktorer kan BHV-sjuksköterskan ge ett stöd för den ammande och uppmuntra till fortsatt amning, då amning har positiva effekter för den psykiska hälsan (26).

Amningsaversion (BAR) och dysphoric milk ejection reflex (D-MER) är två exempel på amningsfenomen som yttrar sig som negativa känslomässiga upplevelser av amning och laktation men anses vara fysiologiska till sin natur.

BAR syftar på obehagliga känslor och fysiska sensationer under amningstillfället. Den ammande kan känna sig upprörd, få avsmak, uppleva irritabilitet och känna stickningar samt krypningar i huden. Eftersom BAR främst drabbar gravida kvinnor, kvinnor som ammar äldre barn och kvinnor som ammar flera barn samtidigt, tror forskare att tillståndet kan vara en biologisk mekanism som främjar ett avslut av amningen när en ny graviditet uppstår (11).

D-MER kännetecknas av en plötslig dysfori som uppstår strax före eller under mjölkutdrivningen och varar, vanligtvis, från cirka 30 sekunder upp till 10 minuter, men tiden kan skilja sig från ammande till ammande. Den ammande kan uppleva tomhetskänslor, ilska eller i svåra fall självmordstankar. Det finns olika teorier om vad som orsakar D-MER.Det tros ha samband med en tillfällig minskning av dopaminnivåerna och med oxytocinfrisättningen under mjölkutdrivningsreflexen (11).

Både BAR och D-MER är relativt nya tillstånd där hälso- och sjukvårdspersonal inte alltid har kännedom om eller har fått kunskap om tillstånden. Stödet för dessa kvinnor har tidigare inte varit optimalt då hälso- och sjukvårdspersonal i större utsträckning uppfattat BAR och D-MER som tecken på post partum depression, ångest och/eller tecken på psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att BHV-personal har ett inkännande bemötande inför de symtom som kvinnan beskriver för att kunna ge ett bra stöd, då dessa kvinnor ofta behöver och önskar ett stort professionellt stöd för att kunna upprätthålla sin amning. Studier visar att ammande kan vara hjälpta av att få sova och äta ordentligt, få tid för avslappning samt ha mycket hud-mot-hud-kontakt med barnet. Tillsammans med ett gott stöd från hälso- och sjukvården kan detta göra tillståndet lättare att hantera och ibland lindra det (11).

Faktorer hos barnet

Friska, fullgångna barn ammas i större utsträckning. Faktorer som barnets hälsostatus, prematuritet, temperament och viktförlust efter förlossningen påverkar i olika grad om barnet kommer att ammas eller inte, och hur länge barnet kommer att ammas (46, 47).

Barn med oralmotoriska svårigheter, såsom prematurt födda barn och barn med kort tungband, läpp-, käk- eller gomspalt (LKG) eller Downs syndrom, har oftare svårt att få ett tillräckligt grepp om bröstet än friska, fullgångna barn (49).

Prematura barn

Barn som föds prematurt har ofta omogna reflexer, vilket kan göra det svårare att etablera amningen. Det prematura barnet kan ha svårt att orka suga och att få ett tillräckligt grepp om bröstet (3). Ammande till prematura barn anger minskad mjölkproduktion, ett trött barn som har svårt att suga, att barnet biter vid amning och att barnet inte vill amma som orsaker till att amningen avslutas i förtid (48).

Barn med Downs syndrom

Barn med Downs syndrom har ofta omogna reflexer, vilket kan göra det svårt att både uppfatta barnets sugsignaler och få barnet att ta ett tillräckligt grepp om bröstet. Amning avslutas i större utsträckning hos barn med Downs syndrom, vilket tros bero på föreställningen att dessa barn inte kan ammas, att mamma och barn oftare hålls åtskilda efter förlossningen samt bristande amningsstöd (49).

Barn med LKG

Barn med LKG kan både ha lätt och svårt att få ett tillräckligt grepp om bröstet. De vanligaste svårigheterna är att skapa ett tillräckligt vakuum, få i sig mjölk och svälja effektivt, vilket kan leda till otillräcklig viktuppgång. Amning kan dessutom vara energikrävande för barnet, vilket ofta medför behov av tillmatning (49). Ammande till barn med någon form av LKG delammar eller avslutar oftare amningen på grund av barnets svårigheter. Samtidigt ökar möjligheten att barnet enbart får bröstmjölk, genom amning eller utpumpad bröstmjölk, om den ammande får tillräckligt amningsstöd (50).

Barn med kort tungband

Barn med kort tungband kan ha svårt att få ett tillräckligt grepp om bröstet, eftersom tungan inte kan sträckas ut fullt och barnets tungrörelser påverkas. Detta kan göra det svårare att få i sig mjölk. Ammande till barn med kort tungband upplever oftare smärta vid amning (39), vilket kan bidra till att amningen avslutas tidigare än planerat (13, 14, 42). Ett kort tungband kan behandlas med ett mindre kirurgiskt ingrepp, vilket kan minska smärtan vid amning och öka förekomsten av amning (39).

Till toppen av sidan