Den motoriska förmågans betydelse för barns utveckling
Beskrivning av vad motorik är och vad den betyder för barnets hela utveckling samt varför det är viktigt att tidigt upptäcka motoriska avvikelser.
Vad är motorik?
Motorik är för många synonymt med rörelse, men för barnet är motorik så mycket mer. Motoriken är det lilla barnets redskap som gör det möjligt att utforska, undersöka och interagera med sin omvärld. Genom sina rörelser undersöker barnet sin omgivning på ett systematiskt sätt, vilket ger kunskap och en referensram som ligger till grund för hur barnet planerar och handlar i liknande situationer i framtiden (1).
Varje ny färdighet blir alltså ett nytt medel för barnet att lära sig och göra nya upptäckter (2). Barnets motoriska förmåga blir därmed en viktig förutsättning för lärandet (3,4).
Tidigare betraktade man barnets motoriska, perceptuella, kognitiva och emotionella förmågor som enskilda förmågor. Nu vet man att det är ett ömsesidigt förhållande där alla områden är beroende av och påverkar varandra.
Barnets perceptuella och motoriska erfarenheter påverkar den generella utvecklingen i hög grad (3,5). Till exempel när barnet hittar ett spännande föremål kan det vrida och vända på det med sina händer (rörelser) och få information via sina sinnen (lukt, känsel, syn, hörsel och balansorgan).
Samtidigt registreras viktig information om rörelserna, föremålet och omgivningen. De motorisk perceptuella erfarenheterna som barnet gör under de första åren är mycket viktiga för barnets fortsatta utveckling (4).
Nervcellernas betydelse för den motoriska förmågan
Hjärnan är ansvarig för planeringen och genomförandet av våra rörelser. Nervcellerna skickar signaler till musklerna som utför rörelserna. Hjärnan får snabbt feedback på hur väl rörelserna gick att utföra för att sedan korrigera och förbättra det motoriska utförandet till nästa gång.
Nervcellerna i hjärnan organiserar sig efter det mål barnet har och för att uppnå dessa mål måste barnet röra sig. Det betyder att upprepade handlingar, det vill säga barnets egen aktivitet, initierat av ett tydligt uppsatt mål, i stor grad påverkar hur hjärnan organiserar sig (6–8). Genom upprepade handlingar och målinriktade rörelser förbättras samarbetet mellan nervcellerna och rörelserna blir mer effektiva.
Hur väl nervcellerna samarbetar beror på hur ofta rörelsen övas, på den återkoppling som hjärnan får, och hur denna information bearbetas (6,8). De nervceller som samarbetar ofta bildar effektiva nätverk (3). Dessa banor blir som upptrampade stigar, medan andra banor, som inte används eller aldrig byggts upp, förblir outnyttjade (9).
Motorikens betydelse för den kognitiva utvecklingen
Barnets förmåga att utföra målinriktade handlingar är en viktig förutsättning för inlärning och därmed för den kognitiva utvecklingen (1,4), där utvecklingen av nervsystemet och utvecklingen av barnets förmåga till handling, ömsesidigt påverkar varandra genom aktivitet och erfarenhet (1,5,10).
Även rörelser som observeras hos spädbarn bör ses som målinriktade rörelser som är initierade av barnets motivation, guidad av information från barnet, uppgiften och omgivningen, istället för enbart reflexer och reaktioner (1,5,10).
När man förstår betydelsen av en välfungerande motorisk förmåga för barnets generella utveckling blir det också tydligt att en försenad eller avvikande motorisk förmåga kan ha konsekvenser inom andra områden än enbart det motoriska (2,4). En bristande motorisk förmåga kan alltså påverka den övriga utvecklingen negativt (2,4,11).
Motoriska teorier
Mycket av det vi vet om motorisk utveckling idag baseras på forskning om motorisk utveckling som genomfördes under första hälften av 1900-talet (12,13). Genom observation, kartläggning och detaljerade beskrivningar av barns typiska utveckling skapades tidtabeller av barnets "motoriska milstolpar". Det var under denna period som mognadsteorierna utvecklades.
Dessa teorier beskrev rörelseutvecklingen i huvudsak som ett resultat av hjärnans mognad, det vill säga att i takt med att hjärnans olika delar mognade fram utvecklades också rörelserna (3,12,13). Rörelseutvecklingen startade enligt dessa teorier med primitiva reflexer som sedan följdes av mera avancerade reaktioner och först därefter av spontana och viljemässiga rörelser (3,12,13).
Dynamisk systemteori
Mognadsteorierna dominerade till slutet av 1900-talet då nya teorier om motorisk utveckling presenterades. En av de mest tongivande teorierna var dynamisk systemteori (1). Tidig motorisk utveckling förklarades inte längre som ett resultat av nervsystemets mognad utan som ett resultat av många olika system som interagerar och påverkar varandra (8,12,13).
Dynamisk systemteori beskriver motorisk utveckling som en dynamisk och adaptiv process där den motoriska förmågan formas genom ett samspel mellan barnfaktorer (förmågor och utveckling), omgivningen och barnets mål (8,12,13). Det betyder att om något förändras inom ett område; hos barnet själv, i uppgiften eller omgivningen, påverkar det barnets utveckling (13).
Dynamisk systemteori betonar vikten av erfarenheter av funktionella rörelser i ett relevant sammanhang där övning och repetition leder till organisatoriska förändringar i nervsystemet (8,13). Det finns alltså inte enbart en motorisk strategi som kan användas av alla barn i alla sammanhang och inte heller en så kallad golden standard för normala rörelsemönster (13). Det finns istället många sätt att uppnå ett funktionellt mål, och varje ny rörelse bygger på tidigare erfarenheter (8).
Denna flexibilitet och anpassningsförmåga resulterar i en funktionell repertoar där rörelsemönstret formas av det nyfikna och aktiva barnets mål (8). Redan hos spädbarnet kan denna systematiska inlärning observeras.
Reflexer
Under de första månaderna visar barnet förutom sina spontana rörelser även olika nedärvda reflexrörelser och förprogrammerade reaktioner. Detta är rörelser som måste utlösas av något yttre stimuli. Så småningom avtar dessa reflexer och integreras med barnets viljemässiga rörelser (3). Om reflexerna inte integreras med den viljemässiga motoriken kan det betyda att barnet har svårt att styra sina rörelser.
Du kan läsa mer om olika typer av reflexer under Det nyfödda barnets reflexer
Hjärnans plasticitet
Under de första levnadsåren är hjärnans plasticitet hög och i de flesta fall både anpassningsbar och fördelaktig (6,16). Att hjärnan är plastisk betyder att den kan omorganiseras. Redan från graviditetens första månad har uppbyggandet av hjärnan pågått och vid födelsen finns det cirka 100 miljarder nervceller (3). Som en del av den normala utvecklingsprocessen kommer hälften av dessa celler att dö en så kallad programmerad celldöd (3,6,16). Det innebär att de nervceller som används blir kvar, medan de nervceller som inte används dör (3). Det vill säga, för att nervcellerna ska finnas kvar måste de användas. Nyare forskning har även visat att ryggmärgen har en plastisk förmåga (17).
Även om hjärnans plastiska förmåga är mest intensiv under de första tre levnadsåren visar forskning att hjärnan fortsätter att förändra sig och förmågor som aldrig utvecklades, eller som man trodde var förlorade, kan till en viss utsträckning utvecklas och återhämta sig även efter tre års ålder (16).
Bristande motorisk förmåga
Barnets förmåga att röra sig och interagera med sin omgivning påverkar i stor grad barnets övriga utveckling. Att ha en bristande motorisk förmåga kan därför ha konsekvenser på fler områden än enbart det motoriska (2,4,11).
Tidiga motoriska svårigheter kan även vara det första tecknet på senare perceptuella-, språk- och beteendesvårigheter som ofta har negativa konsekvenser på skolprestationer och psykisk hälsa (19–21). Bristande motorisk förmåga kan också leda till en ovilja att röra sig och inaktivitet. På sikt kan detta leda till bristande kondition och nedsatt kardiovaskulär förmåga samt övervikt och fetma (8,19, 22–24).
Vikten av tidig upptäckt och behandling
För barn med motoriska svårigheter har tidig upptäckt stor betydelse då det möjliggör tidig behandling. En behandling som helst bör påbörjas innan det motoriska problemet är tydligt eller innan barnet är sent med att uppnå förväntade milstolpar (8,11,25–27).
Insatser som ges i rätt tid kan riktas mot den primära störningen där målet är att minimera en eventuell utvecklingsförsening och optimera barnets potential (8, 11, 26–29), samt förebygga onödiga sekundära effekter såsom kontrakturer och muskelsvaghet (8,27). På lång sikt kan tidig intervention påverka hälsa och välbefinnande (29).
Med den ökade kunskapen om hjärnans plastiska förmåga och möjligheten att påverka nervcellernas organisation genom erfarenhet och träning bör tidig behandling eftersträvas (16,30).
Den ökade kunskapen om hjärnans utveckling betonar vikten av tidig behandling för barn med bristande motorisk förmåga (6, 8, 11, 26, 27). Det finns nu behandlingsmetoder för barn med CP och DCD som visar lovande resultat (31–36). Det är framför allt uppgiftsspecifika metoder. Dessa metoder bygger på dynamisk systemteori, som hävdar att barnets utveckling är självorganiserande och guidad av barnets egna mål och motivation (12).
Moderna behandlingsmetoder är därför målinriktade och fokuserar på att lösa för barnet funktionella och relevanta dagliga aktiviteter (13, 33, 34, 37). För att främja delaktighet och öka följsamheten i behandlingen bör behandlingen vara barn- och familjecentrerad där familjerna inkluderas som beslutsfattare (13, 26, 34, 37, 38).
Lästips
- Barnets rörelseutveckling, Fysioterapi för barn och ungdom (12)
- Titta vad jag kan! (3)
- Barnhälsovård - att främja barns hälsa (15)
- I barnets hjärna (18)
- Developmental coordination disorder (56)
- CanChild
- Move.Grow.Engage
Rikshandboken i barnhälsovård vänder sig till professionen. Ange din yrkestitel, arbetsplats och mejladress om du vill att vi ska kunna svara dig.
Redaktionen hanterar inte frågor från privatpersoner. Om du har frågor om ett barn kontakta din barnavårdscentral, BVC och/eller 1177 för invånare
*Vi behandlar dina personuppgifter med stöd av den rättsliga grunden "intresseavvägning" (artikel 6.1 f) i GDPR.