Barnets kommunikations- språk- och talutveckling

Kommunikation, språk och tal är termer som beskriver hur vi uttrycker oss. 

• Kommunikation är allt vi gör för att förmedla oss; gester, minspel, rörelser, röstläge, ljud och blick. 
• Språk är vårt ordförråd, vår kunskap om meningsuppbyggnad och hur vi förstår vad andra säger till oss. 
• Talet är ett av språkets motoriska uttryck, det vi gör med andningsmuskulatur, struphuvud, käkar, tunga och läppar för att kommunicera.

Att tala är komplicerat och svårt. Cirka 100 muskler är involverade och flera områden av hjärnan (1). Den språkliga utvecklingen är viktig eftersom språket leder vår kognitiva utveckling framåt (2, 3).

Avvikelser i kommunikation, språk och tal är vanligt förekommande. Bland barn i förskoleåldern har mellan sju och 14 procent av barnen påtagliga svårigheter gällande tal- och språkförmåga (4) och ca åtta procent har språkstörning (5, 6). Förskolebarn med språkliga svårigheter ligger i riskzonen för att senare utveckla läs- och skrivsvårigheter, men barn som har svårigheter både med språkförmåga och talförmåga riskerar i högre grad att få svårigheter med läsinlärningen (7). Detta gör att alla inom barnhälsovården behöver ha goda kunskaper om barns kommunikations-, språk- och talutveckling:

• Vad är normalt och vad är försenat eller avvikande?
• När kan man ge lugnande besked?
• När ska man söka specialisthjälp?

Det är stora variationer i den kommunikativa och språkliga utvecklingen, speciellt i den tidiga utvecklingen. Barnets språkutveckling kan även upplevas förändras snabbt. Det är därför svårt att exakt säga vad ett barn ska kunna i en specifik ålder.

Noll till tre månader

Vi föds med en stark instinkt att kommunicera. Barnet imiterar och signalerar när hen känner obehag, vilket direkt tolkas av omgivningen som i sin tur hjälper barnet. Föräldrarna skapar samspelsstunder med barnet där man pratar med, imiterar och stimulerar hen. Barnet är kodat att imitera sina föräldrar, först med minspel men sedan med ljud. Redan tidigt vittnar föräldrar om att de kan tolka barnets behov utifrån skriket: byta blöja-, gosa- eller hungerskrik.

Barnets joller utvecklas under de första månaderna till att mer och mer likna tal. Efter de mer medfödda ljuden såsom gråt, gnäll och snart skratt utvecklas enkla vokala ljud och stämbandsljud. Barnet börjar exempelvis gurgla och får en större variation på sina vokaler som nu påminner mycket om det egna språket.
Läs mer i Rikshandboken: Medfödda sociala förmågor.

Tre till fem månader

Stegvis får barnet ökad kontroll över sin kropp, sina händer och sin ansiktsmuskulatur. Hen kan börja sträcka sig efter saker utom räckhåll som av omgivningen tolkas som en pekning (8, 9). Snart koordinerar barnet detta med att se mot föräldern och tillbaka på saken. Det som benämns som gemensamt fokus växer fram. Då får barnet en ökad medvetenhet om situationen och hur hen kan påverka omgivningen. Barnet börjar medvetet förmedla sig (10). Det kan vara genom att visa saker eller använda ljud (11). Barnet turas om med sin samtalspartner, precis som i ett vanligt samtal.

Fem till tio månader

Nu följer det stadium som är det mest tydliga för föräldrar (12). Barnet förstår vikten av att samtala och börjar ha pratstunder med joller som liknar det språk som talas runt barnet. Kommunikationen utvecklas mer och mer. Pekningen utvecklas från att barnet tidigare sträckte sig mot objektet. Konventionella gester växer fram så som "ta upp mig"-gest, "borta/slut"-gest och "hej då"-vinkning.

Stavelsejollret utvecklas med vokaler och konsonanter såsom i de vuxnas tal. Barnet växlar snabbt mellan ljuden så som ta, dada, bo. Barnet imiterar ljudharanger, vilket föräldrar gärna vill tolka som barnets första ord som om de hade en innebörd. Det är till en början just bara imitation eller en jollersekvens som låter som ett riktigt ord. Föräldrarna hör det som ett riktigt ord och bekräftar barnet. Stavelsejollret utvecklas ofta mellan sex och åtta månader (12, 13).

Det typiskt utvecklade barnet har stavelsejoller vid tio månader oavsett barnets ursprung och uppväxtmiljö. Jollerutvecklingen förutspår barnets kommande talutveckling (14, 15).

Redan vid sex månader förstår barnet många ord (16) så som kroppsdelar och mamma och pappa. Barnets förståelse ökar drastiskt under det första året.

Oavsett om barnet är flerspråkigt utvecklas hen kommunikativt och språkligt som enspråkiga barn. Barnets språkliga utveckling följs enligt rutin vid samtliga besök på BVC.

Läs mer på Rikshandboken: Språkundersökning och screening

Många ettåringar säger några ord som förstås av familjen. Ljudhärmande läten för exempelvis djur och fordon används som benämningar (17). Det är framför allt med kroppsspråk, gester och ljud som barnet kommunicerar. Nu ska pek- och visa-gesterna förekomma ofta. Ordförrådet ökar för varje månad.

Barnets språkförståelse är väl utvecklad, hen kan hämta föremål på uppmaning och i vana situationer och vana miljöer förstå det mesta. Den för kommunikationen så viktiga förmågan att ha gemensamt fokus har utvecklats ytterligare. Tidigare följde barnet den vuxnas pekning eller blick. Nu kan barnet titta på något intressant, fånga förälderns blick och se tillbaka på det intressanta, för att återigen möta den vuxnas blick.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening

Barn tillägnar sig språket på olika sätt, vissa lär sig ord kontinuerligt medan andra har en så kallad ordspurt när språket ökar snabbt. När barnet är mellan 1,5 och två år kommer ofta det stadium när barnets ordförråd ökar snabbt (18).

När barnet har ett ordförråd på 25-50 ord börjar tvåordsmeningar komma. Dessa tvåordsfraser börjar oftast som en kombination mellan ett ord och en gest såsom "pappa" kombinerat med en pekning som symboliserar "pappa där". Senare utvecklas de till en sats med två talade ord "pappa sko, där tåg ...".

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening 

Någon gång mellan två och tre börjar barnet prata i längre och mer komplexa meningar. De börjar använda ord som du/jag/han och ändelser så som plural (hund och hundarna). Om barnet inte talar i tvåordsmeningar är det en stor risk att barnet har kommande språksvårigheter. Av de barn som inte talade i tvåordsmeningar vid två års ålder hade 93 procent språksvårigheter vid skolstart (19). 

Barnet förstår längre och svårare meningar så som ”Först ska vi städa undan leksakerna och sen läser vi en bok”. Vad gäller talet finns det många språkljud barnet ännu inte kan uttala men barnets tal bör innehålla ord med olika konsonantljud och ej enbart vokalljud. I den här åldern kan barn ha upphakningar i talet, det är tämligen vanligt och för många barn övergående.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening

Fyraåringen har ett så gott som färdigt språk för både uttal och grammatik, vilket gör att barnet kan göra sig förstådd också utanför familjen. Talet låter mer och mer vuxenlikt vad gäller meningsstruktur och ämnen. De språkljud som oftast fortfarande innebär svårigheter för 4-åringen är /s/ och /r/ samt tje-ljudet (20). Konsonantkombination så som fr, gr, sl, sn, sp är också fortfarande svåra att uttala (21).

En fyraåring berättar själv och kan hjälpa lyssnaren genom att ge mer information om lyssnaren inte förstår. Fyraåringen börjar visa mer och mer intresse för det skrivna ordet och kan leka mer med språket. De förstår att le och la börjar lika och kan hitta på egna rimramsor av nonsensord.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening 

En femåring samtalar som en vuxen med långa fraser, en start, en mitt och ett slut i historier. Barnet låter ofta som en vuxen när hen talar, förutom de annorlunda böjningar som fortfarande kan vara svårt så som skära-skar-skurit som enligt barnet borde vara skära- skärt- skärt.

Ordförrådet fortsätter växa under hela uppväxten. Barnet kan fortfarande ha svårt för vissa språkljud och kombinationer med många konsonanter så som i ordet skräp. I en studie fann man att nästan alla (96 procent) femåringar kan uttala /s/ i kombination med andra konsonanter och ungefär 85 procent kan uttala r och s. Oftast kan barnen uttala ljuden tidigare i orden än i början av orden (20).

Barnets berättarförmåga

När barnet berättar ska berättelsen knytas ihop så att lyssnaren kan förstå vad som händer när och varför. Om inte lyssnaren förstår ska barnet själv inse att det behöver berätta mer. Berättarförmågan har ett starkt samband med barnets språkliga utveckling och kan förutspå barnet senare läs- och skrivutveckling och läsförståelse (22). I berättandet kan lyssnaren höra om det finns långa pauser där barnet söker efter orden, om barnet hoppar över ord som är viktiga eller ofta använder ljudeffekter i stället för det väntade ordet. Det kan tyda på att barnet har ett litet ordförråd eller svårt att hitta/mobilisera det rätta ordet.

Barnet kan ha en annorlunda grammatisk uppbyggnad av sina meningar. Kanske kommer ordet "inte" fel i meningen, eller att det blir svårt för lyssnaren att förstå vem som gör vad beroende på meningsuppbyggnaden. Barnet kanske böjer vanliga ord fel. Svårare böjningsmönster som "dålig, sämre, sämst" eller "gå, gick, gått" får barnet förenkla men vanligare böjningsmönster ska barnet använda.

Barnet ska nu vara bekant med både form – hur ordet låter – och innehåll i orden – vad ordet betyder. Hen ska förstå att ord rimmar och börja kunna dela upp ord i olika ljud. Många barn kan skriva sitt namn och vissa har redan påbörjat läsinlärningen.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening 

Språkstörning är vanligt förekommande (5, 6). Ungefär åtta procent av barnen i förskoleåldern har en språkstörning (4). När ett barn har påtagliga språkliga svårigheter motsvarande ≤ 10 på språkliga tester kan barnet ha en språkstörning (23).

Språkliga svårigheter är starkt ärftliga (24, 25, 26). Hälften av barnen med språkstörning har en förälder som har språkliga svårigheter, vilket också påverkar miljön kring barnet. 

Hur föräldrarna talar till barnet påverkar barnets språkutveckling och hur det går för hen i skolan. Det är därför viktigt att barnhälsovården når familjer i behov av utökat stöd med de insatser som familjen behöver. På så sätt kan kanske barnets språkutveckling stärkas vilket gynnar läs- och skrivutvecklingen och hur det går för barnet i skolan.

Stanton-Chapmans (3) forskningsgrupp har sett att pojkar oftare har språkstörningsdiagnoser. De såg också att barn som mådde sämre direkt efter förlossningen (låga apgarpoäng) eller hade låg födelsevikt oftare har språkstörning. För de barn som har flera riskfaktorer ökar risken.

Det kan finnas skillnader i vilka föräldrar som söker stöd för sitt barns språk- eller kommunikationssvårigheter. Föräldrar som har bättre ekonomi och högre utbildningsnivå och föräldrar till pojkar söker oftare hjälp. Likaså söker föräldrar till barn med talsvårigheter oftare hjälp än föräldrar till barn med kommunikationssvårigheter. Dessutom sökte föräldrar sällan hjälp alls trots oro för barnets utveckling (27).

Läs mer i Rikshandboken: Preventivt språkligt arbete

Referenser - Barnets kommunikations- språk- och talutveckling