Hepatit B

Sjukdomens yttringar kan variera mycket mellan olika individer, från lindrig trötthet, dålig matlust, magont och i bland gulsot, till allvarlig infektion med bestående skador och död.

Infektionen läker vanligen utan bestående skador. Ju tidigare i livet man insjuknar desto större är risken att utveckla kronisk sjukdom och bli smittbärare samt få levercirrhos/levercancer senare i livet.

Barn kan få sjukdomen utan tydliga symtom men ändå bli smittbärare. Risken för kronisk leverinflammation avtar med åldern, från 80-90 procent hos spädbarn, 30-50 procent hos 5-6 åringar till 5 procent hos i övrigt friska vuxna.

Bland kroniskt smittade vuxna riskerar 20-30 procent att utveckla cirrhos och/eller levercancer.

Förekomst

Globalt är hepatit B-infektion vanlig, och i vissa delar av Afrika och Asien, är upp till 20 procent av befolkningen smittade. I Sverige är mindre än en procent smittade.

Den vanligaste smittvägen globalt och särskilt i utvecklingsländer är från mor till barn eller från barn till barn. Om modern är smittbärare är risken stor att barnet smittas under graviditet eller vid förlossningen.

I västvärlden är det vanligast att bli smittad genom sexuella kontakter, infekterade injektionsnålar eller andra föremål som kommer i kontakt med blodbanorna.

Inkubationstiden är 2-6 månader. Hepatit B smittar flera veckor före symtomdebuten.

Diagnosen ställs genom att man försöker påvisa virusantigen (HBsAg/HBeAg) eller antikroppar mot smittämnet i blodet.

Idag finns antiviral behandling att tillgå som ges vid kronisk infektion.

Hepatit B-vaccin kan med god effekt ges till personer som just har utsatts för smitta, ofta i kombination med specifikt immunglobulin. Detta gäller särskilt vid hepatit B-infekterad mor där spädbarnet vaccineras vid födelsen och ibland även ges immunglobulin (beroende på moderns smittsamhetsgrad).

Hepatit B är en smittspårningspliktig sjukdom och inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.