Barn som är äldre än cirka två år vid adoptionstillfället

Att adoptera ett äldre barn innebär en utmaning i anknytningsprocessen både för barnet och föräldrarna. Föräldrarna är oftast väl förberedda, men för barnet kan det komma helt oväntat att hen ska bli förflyttad från allt som är känt och vant. Adopterade barn har ofta blivit tvungna att anpassa sig till olika situationer och omgivningar, vilket kan göra det svårt för föräldrar att se och förstå den stress som barnet utsätts för i och med adoptionen. Adoptivföräldrar kan behöva stöd i att tolka barnets signaler, beteende och reaktioner och få tips på hur de på bästa sätt kan möta barnet i sin anknytningsprocess (1, 2).

Barnets hela värld ändras på bara några timmar. De nya föräldrarna är främlingar, de luktar annorlunda, talar konstigt och livsmiljöns alla ljud, ljus, dofter, smaker och klimat förändras. En del barn förlorar också sina kompisar som varit viktiga för dem. Barnets namn är en viktig del av identiteten. Att inte få behålla sitt namn kan upplevas som identitetsförvirrande i synnerhet när alla andra livserfarenheter kullkastas.

Barnet kommer att ha utvecklat sin anknytningsstil och sitt sätt att bemöta omgivningen genom de erfarenheter av relationer barnet haft och utifrån upplevelser av sig själv tillsammans med andra. Barnet har kanske inte fått möjlighet att utveckla en relation till en eller ett fåtal vuxna som hen har kunnat känna full tillit till; flertalet barns erfarenhet är att de måste försöka få varje annan intresserad person de möter att tillfredsställa de behov och önskningar som barnet har just i stunden.

En del barn reagerar på adoptionen med att vara extra duktiga och fogliga, en del reagerar genom att gråta, vara arga och slåss. Det är inte helt ovanligt att barnet får en tillbakagång i utvecklingen. Adoptivföräldrarna kan behöva mycket stöd i att förstå att många av dessa reaktioner är normala utifrån barnets upplevelser av den stora förändringen. 

Många barn uppvisar det vi kallar för distanslöst kontaktbeteende, det vill säga de blir flyktiga i kontakten. Som förälder kan man bli ointressant om någon annan visar barnet lite engagemang. Detta klingar som regel av efter de första månaderna, men kan under lång tid dyka upp i större sociala sammanhang eller då barnet blir mer socialt osäkert. När barnets distanslöshet kvarstår som dominerande kontaktbeteende innebär det ofta svårigheter även i kamratrelationerna, eftersom barnet blir opålitligt och flyktigt i förhållande till kamraterna (3).

Anknytningsprocessen innebär en stor omställning både för barnet och föräldrarna. Detta föräldraskap måste möta ett barn med egna, för föräldrarna okända, erfarenheter. Föräldrars tillgänglighet, engagemang, och intresse för barnet är en förutsättning för att barnet ska kunna utveckla en förtroendefull relation till sina nya föräldrar. Många av de överlevnadsstrategier som barnet behövt ha i livet före adoptionen finns oftast kvar under en övergångsperiod. Dessa kan vara regressiva beteenden och ett behov av att ha kontroll. Sakta men säkert når barnet en relativt god anpassning så att hen vågar börja uttrycka sina behov och önskningar och kan börja lita på sina föräldrar. Förbered föräldrar på att rusta sig med tid, tålamod och förståelse (1, 2).

Oavsett barnets biologiska ålder och vana vid grupper av barn är det viktigt att barnet får möjlighet att etablera kontakt i familjen innan förskole- och skolplacering sker (4). Många barn har erfarenhet av att vara i grupp, men har inte självklart förmågan att samspela med och kunna leva sig in i andra barn så att de kan leka och samarbeta.

Vid adoption av framför allt äldre barn kan utmaningarna vara stora och många. Föräldrar upplever ett behov av samtalsstöd för att förstå sitt barns och ibland sina egna reaktioner. När man blir förälder, oavsett på vilket sätt det sker, väcks frågor och funderingar kring den egna uppväxten.

Vid adoption av ett större barn kanske kraven på en högre aktivitetsnivå finns från omgivningen. BHV-sjuksköterskan kan stödja familjen att vila och ta hand om sig själva, sänka kraven på annat än barnet och fokusera på familjebildandet.

Psykologkonsultationer kan därför erbjudas även om det inte finns tecken på allvarliga avvikelser.

Psykologbedömning rekommenderas:

• Om barnet/familjen har ihållande anpassningssvårigheter.
• Om barnets distanslöshet kvarstår som dominerande kontaktbeteende.
• Om barnet uppvisar ihållande starkt regressivt eller sexualiserat beteende eller både och.
• Om det är ihållande matkrångel som till exempel glupskt ätande eller överdriven upptagenhet av mat.
• Om barnet får svårigheter i kamratrelationerna.
• Om barnets allmänna utveckling är kvarstående sen och barnet till exempel inte börjar lära sig det nya språket inom ett par månader.

Även om många barn har etablerat ett otryggt anknytningsmönster kan de utveckla en förtroendefull relation till adoptivföräldrarna. Varje barns individuella erfarenheter och temperament har betydelse för hur lång tid och hur mycket arbete som måste läggas ned för att få till en förtroendefull relation. Hos en del barn kommer det otrygga anknytningsmönstret att kvarstå som en skörhet under ytan så att till exempel ökad ängslighet eller kontrollerande beteende kan träda fram i olika utvecklingsperioder och livssituationer (3). BHV-sjuksköterskan kan stärka familjen i att en förtroendefull relation behöver tid, både tid och uppmärksamhet under barnets första tid med föräldrarna och tid i ett längre perspektiv då anknytningsrelationen successivt utvecklas under hela barndomen.

Referenser - Barn som är äldre än cirka två år vid adoptionstillfället