Tågångare

Många småbarn vill gärna gå på tå. De rör sig då snabbare och ibland med bättre balans än om de går med fotsulorna i golvet. I de flesta fall avtar denna benägenhet i skolåldern. I princip kan det finnas tre olika orsaker till tågång.

Den första och vanligaste orsaken är en "fix idé" eller vana att gärna vilja gå på tå. Detta kallas habituell tågång. Karakteristiskt för dessa barn är att de kan gå på hälarna och sitta på huk med fotsulorna i underlaget, d.v.s. det finns ingen stramhet i hälsenorna, och rörelserna i fotleden är normala.

Den andra orsaken, som är mer ovanlig, är en medfödd förkortning av hälsenorna och oförmåga att böja foten uppåt. Dessa barn kan inte gå med fotsulorna i underlaget utan att översträcka i knälederna eller i uttalade fall svanka i ländryggen för att inte tappa balansen. Om ingenting görs åt tillståndet kan det leda till en belastning i plattfothet och att framfoten pekar utåt.

Den tredje orsaken är att det finns en neurologisk sjukdom med spasticitet som orsak (till exempel cerebral pares).

Undersökning

På barn som går på tå ska man undersöka rörligheten i knä-, höft- och fotleder. Dessutom ska barnen undersökas kliniskt för att utesluta en neurologisk sjukdom.

Neurologisk bedömning vid fotproblem

I vissa fall kan fotdeformitet vara det första påtagliga tecknet på en neurologisk rubbning eller muskelsjukdom. Detta gäller särskilt om deformiteten är ensidig och/eller progressiv. Vid tecken på avvikande neurologiska fynd som ökad muskeltonus, stegrade senreflexer eller positivt Babinskis tecken ska barnet remitteras till barnläkare.

Till läkare

Om barnet inte kommer ner på hela foten när det står stilla eller om tecken finnes på ökad muskeltonus eller ökade reflexer i benen ska barnet undersökas av barnläkare.