Språkundersökning av flerspråkiga barn

Språkscreening är ett centralt verktyg inom barnhälsovården för att tidigt upptäcka språkliga svårigheter. När det gäller flerspråkiga barn finns dock en ökad risk att språkstörning förbises. Trots att metoden är vetenskapligt utvärderad för enspråkiga barn visar studier att screeningen ofta genomförs ofullständigt för flerspråkiga barn, särskilt när barnet inte behärskar svenska [1]. I sådana fall tenderar BHV-sjuksköterskor att ställa lägre krav och skjuta upp remittering till logoped.

Undersökning av barns språkutveckling har ingått i decennier i barnhälsovården. Språkscreeningar vid 2,5 eller 3 års ålder som infördes år 1999-2000 är en strukturerad och vetenskapligt utvärderad metod men de har utvärderats för enspråkiga barn [2]. En svensk studie baserad på svar från 863 BHV-sjuksköterskor visade att screening av flerspråkiga barn oftast genomfördes ofullständigt och resultatet tolkades godtyckligt [1].

BHV-sjuksköterskorna ställde ofta lägre krav vid screeningen jämfört med om barnet var enspråkigt svensktalande samt remitterade till logoped i mindre utsträckning, särskilt om sjuksköterskan uppfattade att barnet inte kunde svenska tillräckligt för att testas [1]. Ett sådant förfarande innebär att man inte undersöker barnets faktiska språkförmåga för att upptäcka misstänkt språkstörning utan snarare undersöker barnets andraspråksinlärning, det vill säga svenska.  

För att kunna identifiera vilka flerspråkiga barn som verkligen har språkliga svårigheter – och inte bara håller på att lära sig svenska som andraspråk – är det avgörande att språkundersökningen görs noggrant och enligt instruktioner. Alla språk som barnet använder ska beaktas [3, 4]. 

Inom svensk barnhälsovård används två vetenskapligt utvärderade metoder för språkscreening vid 2,5–3 års ålder . En av dessa,  Språkscreening vid 2,5-3 år - Uppsalamodellen, omvaliderades i ett avhandlingsarbete från en befintlig 3-årsscreening [5, 6] för att kunna användas redan vid 2,5 års ålder [7]. Uppsalamodellen är hittills den enda screeningmetoden som har validerats för flerspråkiga barn [6, 8]. Denna forskning har visat att en korrekt bedömning av språkutvecklingen bäst görs genom att beakta båda barnets språk, en slutsats som även stöds av internationell forskning [3, 4, 9]. En flerspråkig version av Uppsalamodellen med detaljerade instruktioner har därför utvecklats för att underlätta detta i klinisk praxis.

Läs mer om Språkscreening vid 2,5-3 år - Uppsalamodellen och flerspråkig språkscreening.

I det kliniska arbetet på BVC bör språkscreening av barn med två olika modersmål utgå från barnets starkaste modersmål samt svenska. Vid behov kan sjuksköterskan ställa kompletterande frågor om barnets andra modersmål, om det inte är lika starkt som det modersmål som screenas. Eftersom det tar tid att lära sig svenska som andraspråk kan följande tumregel användas vid språkscreening:

Barn som exponerats kontinuerligt för svenska i två år eller längre:

• Dessa barn förväntas ha ett grundläggande språk på svenska.  
• Undersökningen görs på svenska enligt manualens instruktioner.  Prestationskravet är detsamma som för enspråkiga barn.
• Om barnet inte klarar undersökningen på svenska, är det viktigt att undersöka också barnets modersmål.

Barn som exponerats för svenska kortare tid än två år:

• Dessa barn har oftast inte tillräckligt bra svenska för att klara ett test på svenska på ett tillförlitligt sätt.
• Undersökning eller screening bör i första hand göras på barnets modersmål med hjälp av tolk enligt manualens instruktioner.  
• Prestationskravet är detsamma som för enspråkiga barn, om manualen inte anger särskilda instruktioner för flerspråkiga barn.

Komplettera alltid med information från föräldrar kring barnets språkutveckling på modersmålet, inklusive eventuellt oro över språkutvecklingen just på modersmålet. Se manual för aktuell screeningmetod i er region.

Läs om  de olika språkscreeningsmetoderna som används vid 2,5–3 års ålder.

Ett huvudsyfte med språkscreeningarna vid 2,5 till 3 år är att undersöka om barnet förstår en verbal uppmaning eller fråga, utan att sjuksköterskan, tolken eller föräldern visar med blick, kroppsspråk eller gester vilket svar som förväntas. Extra ord, förklaringar eller gester betraktas som ledtrådar, vilket gör att man inte testar barnets verbala språkförståelse.

Därför är det viktigt att avsätta tid för att informera om hur och vad tolken eller föräldrarna ska hjälpa till med och vad de inte får göra. Förklara gärna syftet med undersökningen - då ökar chanserna till ett gott samarbete. En demonstration och noggrann genomgång med tolken och föräldern innan testningen börjar, är avgörande för ett tillförlitligt resultat.

Flerspråkig språkscreening i Uppsalamodellen innehåller färdiga standardiserade översättningar av språkförståelsefrågor på flera språk, vilket minskar risken för varierande eller icke verifierade tolkningar. Se materialet på Tentomedical.

Läs mer:

Språkundersökning och språkscreening

Tolk inom BHV

När en tolk eller en förälder medverkar är det viktigt att de i förväg får i uppgift att lyssna på barnets tal och anteckna de exakta meningarna barnet säger – inte deras egen tolkning. Barnets språk hörs ofta bäst i naturliga situationer, till exempel i väntrummet eller när familjen förbereder sig för hemgång.

Vid språkscreening av yngre barn, cirka 2,5–3 år, kan tolken eller föräldern ges exempel på två- eller treordsmeningar. Under undersökningen observeras om barnet säger enstaka ord eller sätter ihop två till tre ord, till exempel ”titta boll”. Det är helt godkänt om orden kommer från olika språk.

Det är också bra att känna till och också informera tolk och föräldern om att i vissa språk uttrycks flera satsdelar i ett enda ord, vilket på svenska motsvarar en hel två- till treordsmening. Exempel som kan uppfattas som ett enda ord med är motsvarar treordsmening på svenska:

• Turkiska “Acıktım” = “jag är hungrig”
• Arabiska “Raḥ arooḥ” = “jag ska gå”

För äldre barn bedöms i stället hela meningar, grammatik och förmågan att berätta sammanhängande. Även här spelar det ingen roll om barnet blandar språk i samma mening.

Läs också mer om Språkundersökning och språkscreening

Vid hälsobesöket, både vid 18 månader och 2,5 år, ber man föräldrarna att uppskatta antalet ord barnet har i sitt ordförråd.

För barn upp till 3 år ska samtliga ord på båda språken räknas. Föräldrarna uppmanas att räkna alla ord barnet säger, oavsett om det är på svenska eller modersmålet, inklusive dubbletter. Exempelvis om barnet säger både 'vatten' och 'su' (vatten på turkiska) räknas det som två ord, även om det är samma begrepp. Denna metod är i linje med aktuell forskning som betonar att en fullständig bild av ordförrådet måste ta hänsyn till båda språken för att undvika missbedömningar [10, 11].

För äldre barn bedöms det begreppsmässiga ordförrådet (conceptual vocabulary), vilket innebär att man räknar antalet unika begrepp oavsett vilket språk barnet använder. Det betyder att om ett barn kan säga ett ord på både svenska och modersmålet, räknas det endast som ett begrepp. Denna metod är i linje med aktuell forskning som har visat att ett ensidigt fokus på ett språk kan underskatta barns fullständiga språkkunskaper [12].

Frågor att ställa  och förväntad språklig utveckling angående uttal och förståelighet i åldrarna 2,5 år till 5 år.

För barn i åldern 2,5 till 3 år

Talets förståelighet: Vid den här åldern förväntas föräldrarna förstå vad barnet säger.

Förståelse för utomstående: En utomstående, som BHV-sjuksköterskan eller tolken, bör kunna förstå det mesta av barnets tal, men kan behöva föräldrarnas hjälp för att förstå barnet helt.

Vid behov av tolk: Om barnet inte talar svenska under besöket, kan BHV-sjuksköterskan observera hur barnet och föräldrarna kommunicerar. Det är viktigt att fråga föräldrarna om de förstår barnets tal, eller om de tolkar vad barnet säger utifrån kontexten. Ställ gärna denna fråga vid flera tillfällen under besöket för att få en bild av barnets uttrycksförmåga.

Frågor att ställa:

• Förstår föräldrarna alltid barnets tal?
• Hur reagerar barnet och föräldrarna när de inte förstår varandra? Upplever de frustration?

Vid misstanke om språksvårigheter

Om föräldrarna inte förstår det mesta av vad barnet säger på något av familjens språk och frustrationer uppstår, bör BHV-sjuksköterskan konsultera en logoped eller remittera barnet vidare.

För barn i åldern 4–5 år

Ett barn i åldern 4 till 5 år ska generellt kunna göra sig förstådd för utomstående, trots att det fortfarande kan förekomma vissa brister i uttalet.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening

Läs mer i Rikshandboken: Barnets kommunikation- språk- och talutveckling

Läs mer om flerspråkig språkutveckling hos små barn - Språkens hus

Språkstörning innebär att en individ har svårigheter med olika aspekter av språkförståelse och/eller språklig uttrycksförmåga. För flerspråkiga barn gäller detta på samtliga språk som barnet talar. Cirka 7-14 procent av barn i förskoleåldern har påtagliga språksvårigheter [13] och cirka 8 procent har utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) [14].  Förekomsten av språkstörning hos flerspråkiga barn är densamma som hos enspråkiga, men vissa studier visar högre förekomst av påtagliga språksvårigheter hos flerspråkiga barn från mer utsatta sociala förhållanden [6, 8, 15]. Den högre andelen språkliga svårigheter hos en del flerspråkiga barn beror inte på själva flerspråkigheten utan på andra komplexa faktorer.

Språkstörning kan ha negativ påverkan på barnets sociala interaktion, lek och inlärning i skolan [16]. Eftersom språkstörning uppträder i samtliga språk bör misstanke väckas när ett flerspråkigt barn uppvisar språkliga svårigheter både på sitt modersmål och i svenska [17].

Det är viktigt att komma ihåg att flerspråkighet generellt sätt inte orsakar att språkutvecklingen startar senare eller utvecklas extremt långsamt [18, 19]. Det kan vara bra att jämföra med andra jämnåriga flerspråkiga barn i samma språkliga miljö, till exempel syskon när de var lika gamla som barnet eller jämnåriga kusiner i Sverige. Erfaren förskolepersonal kan också märka om något barn utvecklas språkligt mycket långsammare än andra barn.

Läs mer om språkstörning i Rikshandboken: Barnets kommunikation- språk- och talutveckling.

Referenser - Språkundersökning av flerspråkiga barn