Så fungerar vacciner

När en person smittas med ett smittämne, till exempel virus eller bakterie, stimuleras kroppens immunförsvar, men om immunitet saknas riskerar personen att bli sjuk. Nästa gång samma person blir utsatt för samma typ av smittämne kommer immunförsvarsceller och antikroppar att känna igen det. Kroppens försvar mot sjukdomen blir kraftigare och kan snabbt förhindra att den smittade blir sjuk på nytt. Personen har utvecklat immunitet mot aktuellt smittämne.

Med vaccination erhålls immunitet mot smittsamma sjukdomar utan att den vaccinerade behöver bli sjuk eller få de komplikationer en sjukdom kan innebära. Vid vaccination tillförs kroppen delar av, eller hela det smittämne, som orsakar sjukdom, i avdödad eller försvagad form. Det innebär att kroppen utsätts för ett ämne som inte är tillräckligt kompetent för att utlösa sjukdom, men ändå tillräckligt aktivt för att utlösa ett immunsvar med produktion av immunförsvarsceller och antikroppar. Om den vaccinerade senare smittas av samma smittämne har personen redan ett skydd och riskerar inte att bli sjuk. Den vaccinerade är immun mot smittämnet.

Vaccination kallas aktiv immunisering till skillnad från passiv immunisering, som är tillförsel av redan framställda antikroppar (immunoglobulin). Passiv immunisering ger endast ett kortvarigt skydd och stimulerar inte kroppens immunförsvar. Passiv immunisering kan vara aktuellt vid nedsatt immunförsvar eller om man vill ha snabbt skydd mot ett smittämne hos en otillräckligt skyddad individ.

Alla vacciner är olika och oftast behövs flera doser för att uppnå ett bestående skydd. Forskning och utveckling av vacciner pågår kontinuerligt för att ta fram vilka åldrar, doser och kombinationer av vacciner som är optimala. Vanligen behövs för ett grundskydd 2-3 doser med 1-2 månaders mellanrum (primärvaccination). För de flesta vacciner behövs även en eller fler påfyllnadsdoser, så kallade boosterdoser för att skapa ett bestående immunologiskt minne. En första boosterdos (postprimärdos) bör ges tidigast 6 månader efter primärvaccination. En grundvaccination innebär primärvaccination och en första boosterdos.

Endast hela doser vaccin räknas. Om ett barn av misstag fått en för liten dos ges återstående dos (mängd) om den kan uppskattas. Om det är några enstaka droppar som har läckt ut, behöver man inte ge något ytterligare. Kan den återstående mängden inte uppskattas, upprepas vaccinationen, om avdödat vaccin efter 14 dagar, med rätt dos. Om levande vaccin väntar man 4 veckor. Endast fullständiga doser räknas. För BCG gäller vid misslyckad intrakutan injektion att om ingen BCG-reaktion utvecklas kontrolleras vaccinationen med PPD efter 8–12 veckor (är barnet 6 månader eller yngre bör man om möjligt vänta med PPD tills barnet är 6 månader gammalt).

Läs mer om intervall mellan doser: Barnvaccinationsprogrammet

Läs mer om BCG-vaccination

Det finns inga vacciner som ger ett 100-procentigt skydd men de flesta skyddas mot sjukdom och därigenom hindras även sjukdomsspridning till andra.

För alla sjukdomar som vacciner i det allmänna programmet riktas mot, utom stelkramp, gäller att smittspridningen upphör om tillräckligt stor andel av befolkningen är vaccinerad. Detta kallas flockimmunitet och gör det möjligt att skydda dem som inte är vaccinerade. På så sätt skyddas ovaccinerade, t.ex. spädbarn och människor med allvarliga sjukdomar som inte kan vaccineras eller inte skyddas av vaccinationer. För till exempel mässling behöver man vaccinera 90-95 procent av befolkningen för att hålla infektionen borta. Det är därför viktigt att uppmuntra till vaccination också i populationer med hög andel immuna.

Vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) och mot tuberkulos (BCG) innehåller levande försvagade smittämnen. Vaccin mot polio (inaktiverat poliovaccin, IPV) innehåller avdödat smittämne medan vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta (DTP), Haemophilus influenzae typ b (Hib), pneumokocker och hepatit B innehåller icke-levande bakterieprodukter eller delar av smittämnen. Ofta innehåller de icke-levande vaccinerna förstärkningsämnen (adjuvans) det vill säga ämnen som stimulerar immunsystemet så att antikroppssvaret förstärks.

När man tillför ett levande försvagat smittämne sker en förökning av smittämnet hos den vaccinerade och efter en viss inkubationstid kan en mild infektion uppträda. En del barn får till exempel ett lindrigt mässlingsliknande utslag 5-13 dagar efter MPR-vaccinationen. Detta utslag är ofarligt för barnet och smittar inte.

Vid tillförsel av icke-levande smittämne eller bakterieprodukter kommer biverkningarna inom 1-2 dygn, oftast i form av lokal svullnad, rodnad och smärta vid stickstället samt lindrig feber.

Aluminiumföreningar ingår i vacciner mot Difteri, Tetanus, Pneumokocker och Hepatit B (inklusive i kombinationsvaccinerna) för att öka förmågan att stimulera bildningen av antikroppar. Om detta adjuvans togs bort skulle vaccinet förlora mycket effekt. I sällsynta fall kan lokalreaktioner uppträda i form av kliande knutor vid injektionsstället. Det är mycket liten risk att barn ska utveckla dessa reaktioner men för de drabbade kan det bli långdragna besvär och svårigheter att använda annat som innehåller aluminium, t.ex. deodoranter. Aluminium finns också i dricksvatten och i föda. Upptaget från tarmen är dock begränsat, vilket gör det svårt att jämföra mängden aluminium i vatten och föda med den mängd som tillförs i vacciner.

Formaldehyd (formalin) används vid framställning av Difteri-Tetanus-Pertussis och Poliovaccin för att inaktivera olika beståndsdelar såsom toxiner och poliovirus. Små mängder fomaldehyd kan finnas i färdigt vaccin. Formalin kan ge kontaktallergier, men det finns inga belägg för att formalin utlöser allergiska reaktioner i samband med vaccination. Man utsätts dagligen för formalin då det frigörs i gasform från spånplattor och möbler och byggmaterial.

Kvicksilverföreningar (thiomersal eller mertiolat) användes inte längre i de vacciner som ingår i barnhälsovårdens program. Som konserveringsmedel används idag fenoxietanol i Difteri-Tetanus-Pertussis och Poliovaccin vilket är en organisk fenolförening med låg toxicitet och som bryts ned och snabbt försvinner ur kroppen. Konserveringsmedel används inte i de levande vaccinerna mot Mässling, Påssjuka och Röda hund (MPR) och Tuberkulos (BCG).

Mycket små mängder av albumin och gelatin kan ingå som stabilisator i vaccin mot Mässling, Påssjuka och Röda hund. Humant albumin används inte i barnhälsovårdens program. Risken att drabbas av svåra allergiska reaktioner mot gelatin är okänd och sannolikt mycket låg.

Referenser - Så fungerar vacciner