Hälsa och utveckling

Barns sexualitet

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) omfattar hela befolkningen och genom människans hela liv. Det är ett område med betydelse för varje människas självkänsla och är en av hälsans bestämningsfaktorer.

Barns rätt till sin sexualitet

Barnkonventionens övergripande syfte är att säkerställa att barn får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda i praktiken, i vardagen. Konventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter, lika värde och att inget barn får diskrimineras. Barns rätt att uttrycka sina tankar, erfarenheter och åsikter och ha möjlighet till aktiv delaktighet i alla frågor som rör barnet är ytterligare en viktig aspekt som tydliggörs i konventionen. Barn behöver därför göras delaktiga i sin egen vård. De behöver få uttrycka sina åsikter om och upplevelser av den, utifrån det enskilda barnets mognad. Barn behöver ha kunskap för att bilda sig en uppfattning och åsikt i frågor som rör dem (2).

Detta innebär att man måste informera på ett sätt som blir begripligt för det enskilda barnet. Ifråga om SRHR, sexualitet, reproduktion och anatomi behöver man ge information som är förståelig för både barn, föräldrar och vårdnadshavare. Information till barn kan ges genom att benämna de kroppsdelar som undersöks och förklara varför. Ett annat sätt att ge information kan vara att öppna upp för frågor som barnet kan ha om kroppen, sexualitet eller reproduktion.

Information till föräldrar eller vårdnadshavare kan vara att beskriva barns sexuella utveckling och vad som är typiska och förväntade beteenden. Föräldrar eller vårdnadshavare kan också ha nytta av att få guidning i hur de själva kan prata med sina barn. Dessa samtal visar att sexualitet är något som är viktigt att prata om (3,6,7).

Barn föds med en sexualitet

Den sexuella utvecklingen börjar redan i fosterstadiet. Barn föds med förmågan till lubrikation, erektion och orgasm. Barns sexualitet kan kort beskrivas som en lustfylld bekantskap med den egna kroppen, ibland med andras kroppar. Precis som i livet i övrigt är barn ofta nyfikna på att utforska, lära nytt och upptäcka nya saker. Barn skapar sig en förståelse för sin kropp och dess funktioner genom att känna, titta, smaka, fråga och testa (3,4,5,6).

I samvaro med andra utvecklar barn en förståelse för sina egna och andras gränser. Barns sexuella utveckling påverkas och hämmas ibland av att vuxna blir generade, ställda eller oroliga. Barn lär sig tidigt, genom omgivningens reaktioner, att vissa delar av kroppen och dess funktioner, vissa lekar och vissa frågor är mer laddade än andra. Det kan göra att barn blir generade eller skäms om en vuxen exempelvis upptäcker deras lek. Tystnad, avståndstagande, tillrättavisningar och markeringar som rör barns sexuella uttryck kan få barn att förknippa sexualiteten med skamkänslor. Sådana känslor kan påverka sexualiteten även senare i livet. Om barn blir bekräftade i sin sexualitet kan den utvecklas positivt. Barn som har en inre trygghet och självkänsla för sin kropp, har också bra förutsättningar för att längre fram i livet, få en hälsosam sexualitet och kunna njuta av den. Det kan stärka självkänslan och identiteten och lägga grunden för en positiv sexualitet (4,5,6).

Normer – barns sociala sammanhang påverkar den sexuella utvecklingen

Hur man som vårdgivare bemöter och pratar med och om barn har betydelse. När man ställer frågor eller ger information på ett sätt som alla kan känna igen sig i, kan man bidra till en god sexuell hälsa.

Normer och förväntningar på kön och sexualitet är starka i de flesta sammanhang och samhällen, de påverkar även oss som arbetar inom hälso- och sjukvården (3, 9). De normer vi bär med oss kan begränsa och påverka hur vi ställer frågor, hur vi bemöter barn och vilka liv vi ser framför oss när vi tänker på barns framtid. Genom att fundera över våra egna och samhällets normer, kan vi anpassa vårt språk och vården vi ger. På så sätt kan vi ge fler möjlighet att bli synliga och få bekräftelse i sin identitet och sitt sätt att vara. Ett normmedvetet arbetssätt ökar tillgängligheten för barn att kunna ställa fler frågor och skapar förtroende hos både barn och deras vuxna.

Heteronormativitet påverkar människors sexualitet och kön och är ett sätt att beskriva flera sammanlänkade normer, normer som hänger ihop och inverkar på varandra. Dessa normer styr hur människor förväntas och kan uttrycka sexualitet och kön. Läs gärna mer om heteronormativitet i Vårdhandboken .

I heteronormativitet ingår förväntningar om att alla människor är och vill vara antingen, flickor eller pojkar, kvinnor eller män. I dessa tvåkönsnormer - cisnormer finns en stark förväntan om att alla människor ska identifiera sig med det kön som registreras vid födseln, men så är det inte för alla. Många barn har tidigt, ofta runt fyraårsålder, en förståelse för sin egen könsidentitet (10, 3). Det gäller både barn som följer normen och identifierar sig med det kön som registrerades vid födseln, cispersoner, och de barn som inte följer normen, transpersoner (10, 3). Läs gärna mer om könsidentitet på 1177 .

I tvåkönsnormerna finns även många olika förväntningar på hur både barn och vuxna ska vara och uttrycka kön. Det kan handla om allt från vilka kläder och färger som associeras till respektive kön till vilka leksaker, yrken eller egenskaper som är väntade. Små barn har ofta en uppfattning om att det finns saker, kläder och egenskaper som anses ”tjejiga” och andra beteenden och saker som anses ”killiga”. Att få välja och uttrycka sig fritt kan stärka identitetsutvecklingen (10, 3).

I heteronormativitet ingår också förväntningar på sexualitet. Förväntan är stark att människor ska vara heterosexuella, tills motsatsen bevisas, och vilja bilda par. Det gör att barn väldigt ofta förutsetts vara heterosexuella. Vuxna är ofta med och bidrar till de här föreställningarna, ofta omedvetet. Ett exempel kan vara när en flicka och en pojke som leker fint tillsammans får frågor om de är kära och ska gifta sig när de blir stora. Det är inte alls lika vanligt att två pojkar får samma frågor. Att vissa barns kärlek och identitet synliggörs och bekräftas, och andras inte, i till exempel språk, böcker och filmer, får konsekvenser som påverkar hälsan.

När människor, både barn och vuxna, på olika sätt inte följer normer får de ofta möta ifrågasättanden, blickar, suckar eller andra uttryck för att de inte är eller gör som förväntat (10,3).  Att inte vara självklar och väntad, att inte vara norm, skapar en stress eller oro inför vilket bemötande man kommer få. Läs mer om minoritetsstress. Genom att tänka på vilka exempel vi använder och hur vi ställer frågor om barns familjer och viktiga vuxna kan vi inom hälso- och sjukvården ge fler barn möjlighet att synas och vara väntade. Försök att ställa öppna frågor och att hitta öppna formuleringar, där saker inte förutsätts på förhand, det bidrar till god hälsa.  

Vanliga och typiska aspekter av barns sexualitet

Det finns i forskningen inget entydigt svar på vad barns sexualitet är utan det som beskrivs är en rad olika beteenden, erfarenheter och känslor (3). Sexualitetsutvecklingen påverkas av biologiska, sociala och psykologiska faktorer (3). Det är viktigt att ha en förståelse för att sexualiteten är individuell, och att uttrycken skiljer sig åt från individ till individ och i olika åldrar. För att möta barn och deras vuxna på ett bra sätt kan kunskap om vad som är vanliga och typiska uttryck för sexualitet hos barn vara en bra grund. Dessa kunskaper ger möjlighet att ge information om väntade beteenden, att kunna normalisera och sätta barns uttryck för sexualitet i ett sammanhang. Nedan följer beskrivningar av vanliga och typiska uttryck för sexualitet hos barn i åldrarna 0-6 år. 

Nyfikenhet

Nyfikenhet och upptäckarglädje inför både sin egen och andras kroppar är det allra vanligaste beteendet (4,6). I takt med att barns motorik utvecklas tar de flesta barn på sig själva och får en förståelse för att olika delar av kroppen upplevs olika skönt att beröra. Många barn är nyfikna på andras kroppar, både barns och vuxnas. Genom att titta på andras kroppar får barn kunskap om hur kroppar kan se ut och fungera. De kan också göra jämförelser med sin egen kropp och få bekräftelse i att kroppen liknar andras (4, 5, 6). Ett tips till föräldrar som vill möta sina barn i sin nyfikenhet och föra samtal om kroppen kan vara att använda bilder eller anatomiböcker för att visa och förklara hur kroppar ser ut och fungerar.  

Det är vanligt att barn i takt med att de upptäcker sin kropp vill visa upp den för andra. Beteenden i stil med ”får jag se din, får du se min” är vanliga (3,6). Det är inte ovanligt att barn som för första gången upptäcker till exempel sin klitoris eller sitt ollon, vill visa och berätta om det för andra. Samma sak kan hända då barn upptäcker vad de kan göra med sin kropp, exempelvis att snoppen kan bli hård eller att det går att dra i en blygdläpp så att den blir lång (5). I en sådan situation är det viktigt att bekräfta och gärna ge ord för det barnet visar eller uttrycker.

Lekar

Lekar med sexuellt innehåll är ytterligare ett vanligt uttryck för sexualitet hos barn. Doktorslekar eller olika typer av relationslekar är vanliga. När de här lekarna leks på ett sätt där de barn som leker deltar på jämlika villkor och ingen styr någon annan kan de ge tillfällen till att träna på samtycke och ömsesidighet. Barnen kan i leken träna på att uttrycka sin vilja och få en förståelse för sina egna och andras gränser. I samspelet med varandra kan barn också få en förståelse för att sexualitet är något fler upplever, inte något de är ensamma om (6). Barn leker ofta den här typen av lekar lite mer avskilt (4, 6,). Det är viktigt att respektera barns rätt till privatliv och integritet men som i all annan lek har vuxna ett ansvar för att ingen mår dåligt eller råkar illa ut.

Frågor

Det är vanligt att barn ställer frågor om sexualitet, reproduktion och kropp (4). Barn har rätt till kunskap och korrekta svar på sina frågor (1). Folkhälsomyndigheten skriver att; ”Alla har rätt till korrekt information och rådgivning om sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive evidensbaserad, allsidig och omfattande sex- och samlevnadsundervisning” (1). Det är dock ovanligt att barn i dessa åldrar har tålamod att lyssna på långa förklaringar, ett tips är då att ge korta, men korrekta, förklaringar som är möjliga att komplettera i takt med att barnet kan ta till sig mer information. Här är det också viktigt att vara medveten om normer och att vi funderar på hur vi själva ser på sexualitet och relationer eftersom det påverkar hur vi uttrycker oss. Om ett barn exempelvis frågar om hur barn blir till är ett sätt att fokusera på vad som behövs för att ”bygga en bebis”, då behövs ägg, spermier, en livmoder etcetera. Att förklara på detta sätt, där fokus ligger på nödvändiga ”byggstenar” snarare än en viss uppsättning föräldrar ger utrymme för fler möjliga livsberättelser. Böcker och bilder kan vara till hjälp i att berätta och svara på frågor.   

Onani

Onani, att barn tar på sig själva och sina genitalier, är vanligt. Barn kan onanera på olika sätt, exempelvis genom att gnugga sig mot bygeln i en barnstol eller mot ett gosedjur.  Onanin handlar oftast om att upptäcka och njuta av kroppens funktioner, snarare än att syfta till orgasm (4,6). De flesta små barn har blöja på sig och kan därför inte komma åt att ta på sina genitalier, många vuxna känner igen att barn när de får möjlighet, exempelvis vid blöjbyte, gärna tar på sig själva. Ett annat tillfälle då onani är vanligt är vid vila eller som ett sätt att slappna av. Som vårdgivare är det bra att bekräfta att det är vanligt att barn tar på sig själva.   

Som vårdgivare kan vi också ge exempel på vad föräldern kan säga för att både bekräfta och avleda barnet från att ta på sina genitalier när det inte passar så bra, kanske vid en matsituation. Ett sätt att säga kan vara ”Jag förstår att det känns skönt att ta på snippan, det får du göra efter maten” eller ”Jag vet att det känns skönt att ta på snoppen men jag vill inte att du gör det nu, det får du göra på ditt rum sen”. I de här exemplen bekräftas barnet i att det är skönt att ta på sig själv, det är inte konstigt eller förbjudet, det passar bara inte just nu. Barnet får dessutom en annan tid eller plats presenterat då det passar bättre.

Ibland uppstår en oro inför att barn onanerar för ofta. Om ett barn onanerar tvångsmässigt, där det är svårt att avleda barnet in i annan aktivitet, bör vi fråga oss hur barnet mår i övrigt. Om ett barn ofta tar på sig själv kan det handla om allt från att barnet fått springmask, att det inte har teknik nog att tillfredsställa sig själv, till att det använder onanin som ett sätt att lindra oro eller ångest. Onani kan väcka oro inför att ett barn har varit utsatt för ett övergrepp, det är viktigt att veta att det inte finns något enskilt beteende hos ett barn som tyder på att det varit utsatt för ett sexualbrott (3,5,6,11).

Samtycke och ömsesidighet

Alla, både vuxna och barn, har rätt att bestämma över sina egna kroppar. I samtal med föräldrar, vårdnadshavare eller andra närstående vuxna kan vi ge tips om hur de kan prata om och praktisera samtycke och ömsesidighet i relationen med sina barn. Genom att prata om hur något känns lär sig barn att förstå vad de tycker om och vad de inte tycker om - detta är en viktig utgångspunkt i att förstå sina egna gränser. Att respektera när barn tackar nej till kramar, att bli kittlad och beröring är ett sätt att synliggöra barns integritet och att de har rätt till sina egna kroppar. Ett annat sätt kan vara genom att visa sin egen integritet och sätta gränser, exempelvis inför oönskad beröring. Barnet kan då följa en vuxens exempel och själva tydligare förmedla vad de vill eller inte vill.

Ibland måste vi som vårdgivare gå emot barnets vilja för att undersöka barnet och ge nödvändig vård. Att förklara varför och vad som ska göras och bekräfta att det kan kännas obehagligt kan vara hjälpsamt. Ofta finns lösningar, så som att låta ett barn som inte vill visa sig helt naket i en undersökningssituation visa en del av kroppen i taget.

Språk runt kropp och sexualitet

För att tillgodogöra sig information och kunskap behövs ett språk. Ord för att beskriva sig själv, sin identitet, kropp och känslor. Det är vanligt att vuxna runt barn är måna om att ge dem ord för allt möjligt men när det handlar om sexualitet blir orden ofta färre. Det är inte alls ovanligt att ett litet barn kan beskriva exempelvis sina ögon med ord som ögonfrans, ögonvrå, ögonlock och så vidare. När det gäller genitalier kanske barnen kan benämna dem med ett ord, snippa exempelvis, medan det är färre som fått höra ord som blygdläppar, klitoris och slida. Genom att använda ord för alla delar av kroppen och prata om hur något känns kan vi ge barn möjligheten att själva uttrycka sig och sin vilja. Genom att som vuxen initiera samtalen visar vi att det är okej att prata om sexualitet och reproduktion. När barn känner sig trygga i att prata om sin sexualitet, sin kropp och sina genitalier kan det vara lättare för dem att också prata om negativa upplevelser kopplat till detta, samtalet är redan i gång. Ett tips till föräldrar och andra vuxna kan vara att läsa tillsammans med barn och på så sätt starta samtal.  

Genom att som vårdgivare själv vara trygg med orden skapas trygghet för barn och föräldrar i sin kommunikation. Ett tips är att använda ord som känns ovana i samtal med kollegor för att öka tryggheten.

Till toppen av sidan