Stamning hos barn

KOMMUNIKATIV UTVECKLING

Om vad stamning är och beror på. När du ska hänvisa till logoped och vad en logoped kan hjälpa till med.

För alla

Främja en positiv och lyssnande samtalsmiljö och förebygg kommunikativa svårigheter genom samtal, information och vägledning utifrån varje enskild familjs och barns behov.


Lyssna på föräldrarnas frågor och funderingar kring barnets sätt att prata med omtagningar och upphakningar.


Ställ frågor och be föräldrarna beskriva hur det kan låta och om de upptäckt något mönster i när omtagningarna och upphakningarna uppstår.


Information och samtal med föräldrar om:

  • Stamning och upphakningar:Stamning är en form av icke-flytande tal.
  • Tecken på stamning.
  • Prognosen: Hur utvecklas stamning? Många förbättras.

Be föräldrar uppmärksamma och notera om – och i så fall hur – stamningen varierar i olika situationer och med olika personer.


För alla vid behov

Utöka stödet till familjer där barnet har problem med talflytet (omtagningar/ upphakningar/ stamning) men ännu inte remitterats.


Gör upp om ett återbesök med barnet och föräldern alternativt kom överens om en tid för föräldrasamtal.


  • Hur har talet utvecklats – kvarstår problemet? Lyssna noga på föräldrarna.
  • Har stamningen förändrats – i så fall hur?
  • Stammar barnet lika mycket oavsett situation och vem hen pratar med? (dvs. det ni pratade om vid förra besöket)
  • Kontakta förskolan och hör hur de uppfattar barnets icke-flytande tal.
  • Är barnet besvärat?
  • Undviker barnet vissa ord eller situationer?

Konsultera gärna en logoped om du är tveksam till att skriva remiss.


Uppmuntra föräldrarna att ringa till logoped för att diskutera stamningen och få konkreta tips.


Rekommendera föräldrarna att läsa mer om stamning i häftet Stamning hos förskolebarn (pdf)

För alla vid behov

Oroliga föräldrarna bör alltid erbjudas kontakt med logoped. Det är resursbesparande för alla parter.


Även om föräldrarna inte hyser någon större oro bör remiss till logoped skrivas om barnet:

  • har en påtaglig stamning
  • är besvärat
  • stammar oftare eller kraftigare.

Rekommendera föräldrarna att läsa mer om stamning i häftet Stamning hos förskolebarn (pdf)

Stamning en form av icke-flytande tal

Ett icke-flytande tal kan visa sig på flera olika sätt. Alltifrån inskottsljud ehö, em... vid tveksamhet, när man t.ex. inte kommer på ett ord eller namn, till totalstopp på ett enda språkljud. Stoppet i talflödet uppstår antingen genom att talaren förlänger ffffem, sssssoppa eller fastnar på ett ljud a-a-a-Anna, k...Kalle. Talflödesstoppet kan också yttra sig som en total blockering, då den som pratar plötsligt inte får fram något ljud alls på grund av att fonation och artikulation låser sig. Stamningen kommer så gott som alltid i början av ett ord eller en mening och den som stammar vet mycket väl vad han eller hon vill säga, men kan ändå inte få fram det.

Att snubbla på orden

I 2- till 4-årsåldern är det vanligt att barn har en period av icke-flytande tal, då de ofta vid iver och framför allt i början av en mening liksom "snubblar" på orden eller stavelserna och då, och då, och då ska vi..../ kan, kan, kan jag få ... eller ma- ma- mamma.... Förr kallade man ett icke-flytande tal i den här åldern för "barnstamning" och menade att det rörde sig om en mognadsprocess, jämförbar med att barn snubblar när de håller på att lära sig gå och springa. De flesta svenska logopeder betraktar idag mjuka omtagningar av ord och stavelser hos små barn som normalt icke-flytande tal.

Tecken på stamning

Visserligen finns det ingen total enighet kring var gränsen ska dras mellan normalt icke-flytande tal och stamning. Uppfyller barnet någon eller några av nedanstående beskrivningar då kan man inte hos en 3-4-åring betrakta det som normalt icke-flytande tal.

  • Barnet tar ofta om stavelser och ord mer än två gånger gu-gu-gu-gunga, kan, kan, kan, kan du hjälpa mej.
  • Omtagningarna av stavelser och ord är mycket frekventa.
  • Upprepningarna gäller språkljuden t.ex. k-k-kaka.
  • Talflödet stoppas upp av förlängningar eller blockeringar.
  • Barnet verkar spänna sig och kämpa för att få fram orden.

Barnet bör då hänvisas till logoped. "Spontanläkningen" i den här åldern är god, både för det ålderstypiska och det stamningsklassade icke-flytande talet.

Vad beror stamning på?

Under årens lopp har det förekommit många, mer eller mindre väl underbyggda, idéer kring stamningens orsaker. Än i dag saknas en allmänt accepterad teori, men mycket tyder på att stamning är ett motoriskt problem. Senare tiders neuropsykologiska forskning har visat, att orsaken till talflödesavbrott kan vara att för svaga signaler når den muskel som ska aktiveras eller att signalerna går till fel muskel.

När små barn pratar är hela hjärnan aktiv. I 2,5 - 3-årsåldern börjar den högra hjärnhalvan specialisera sig på bl.a. betoning och språkmelodi, medan den vänstra tar över mer och mer av arbetat med själva talmotoriken. Hos de allra flesta vuxna, styrs talmotoriken från vänster hjärnhalva, medan talet hos personer som stammar tycks styras från båda hjärnhalvorna. Denna dubbelsidiga styrning av talmusklerna leder till sämre precision och en ökad risk för avbrott.

Hjärnans basala ganglier är en viktig del i systemet för de motoriska startsignalerna vid vanligt tal. Systemet påverkas av transmittorsubstansen dopamin, som bidrar till överföringen av signaler mellan nervceller. Ett intressant konstaterande är, att det tidiga icke-flytande talet i 2½- 3-årsåldern tycks sammanfalla med utvecklingen av de basala ganglierna och en toppnotering av antalet dopaminreceptorer (1).

Hur börjar stamning?

Hos en del barn kommer stamningen "smygande", medan den hos andra redan från början är intensiv. Risken för att stamning ska bestå tycks emellertid inte avgöras av hur den ter sig inledningsvis. Däremot anser man att åldern vid stamningsdebuten kan predicera utgången. Flickor kommer oftast tidigare än pojkar in i perioder av stamningsliknade tal, men utsikterna för dem och andra med tidig stamningsdebut förefaller vara något mer gynnsam (2). I det sammanhanget är det intressant att notera att såväl tidig taldebut som stamning verkar samvariera med förekomsten av ett stort antal dopaminreceptorer (3).

Hur utvecklas stamning?

Under de tidiga åldrarna kan stamningen komma och gå i perioder innan den så småningom försvinner helt eller, hos några, blir mer etablerad. Att förutsäga utvecklingen för det enskilda barnet är emellertid svårt. Stamningen kan leda till ett ökat taltempo, mer eller mindre krampartade spänningar och ofrivilliga medrörelser och blinkningar, som hos vissa ytterligare försvårar kommunikationen. Talängslan, undvikande t.ex. att inte vilja prata i telefon och omskrivningar av "svåra" ord är däremot medvetna strategier hos den som stammar. Men, även om redan 4-5-åringar kan vara medvetna om sin stamning (4) är det som regel tidigast i skolåldern som sådana komplicerande reaktioner kan tillkomma.

Många förbättras

Mellan 5 och 10 procent av alla barn har haft en period av stamningsliknande tal. Många förbättras redan under det första halvåret efter stamningsdebuten och inom en period av cirka fem år har närmare 80 procent av barnen ett normalt talflyt. Stamning hos vuxna uppgår till knappt 1 procent med en klar dominans för män (4).

Kan man påverka stamning?

Även om de neuropsykologiska aspekterna har dominerat beskrivningen ovan och man mer och mer börjat betrakta stamning som primärt "något neurologiskt", så har man inte helt lämnat teorier om inverkan av såväl ärftliga som miljömässiga faktorer. Och trots att man inte har funnit några skillnader i hur föräldrar samtalar med sina stammande respektive icke-stammande barn t.ex. taltempo och benägenhet att avbryta, så anser man fortfarande att bemötande och samtalsstil kan ha en positiv inverkan på hur stamningen utvecklas (2).

Vad kan logopeden göra?

Föräldern är alltid en viktig samarbetspartner vid såväl utredning, bedömning som behandling. Föräldrarnas tankar kring stamningen och hur de kan hjälpa barnet är oftast tema för det första samtalet hos logopeden. Då brukar man, oavsett hur lätt eller svår stamningen ter sig också prata om att:

  • försöka dra ner på taltempot om man vet med sig att man ofta pratar fort.
  • låta barnet prata färdigt, även när det stammar. Och, om man inte har tid, bussen går om några minuter - tala om det för barnet och försöka återkomma till ämnet senare.
  • försöka skapa lugna pratstunder t.ex. i samband med sagoläsning, då man med tydliga pauser ger barnet utrymme för att komma in med frågor och kommentarer.

Det här är förstås råd som man som förälder inte alltid kan leva upp till, men det är bra att försöka komma ihåg dem.

Efter inledande samtal med föräldrarna och om barnet inte redan har en kraftig stamning är det vanligt att man avvaktar en tid innan man eventuellt sätter in direktbehandling. Om det blir aktuellt, arbetar logopeden med stamningsmodifierande metoder då barnet t.ex. under lek får pröva på långsamt tal. På senare år har flera logopeder börjat arbeta efter det s.k. "Lidcombeprogrammet", som innebär att föräldern under logopedens handledning själv jobbar med sitt barn.

Metoden, som bygger på verbal positiv förstärkning av stamningsfritt tal, bör påbörjas före 6 års ålder och behandlingsperioden sträcker sig över flera månader. "Palin PCI" (Parent Child Interaction) programmet, är också en förhållandevis ny metod för svenska logopeder. Även här sköts behandlingen av föräldrarna, dvs. föräldrarna får lära sig strategier för att underlätta sitt barns talflyt men också för att minimera situationer som påverkar barnets tal negativt.

När ska du hänvisa till logoped?

Oroliga föräldrar bör alltid erbjudas kontakt med logoped. Det är viktigt och resursbesparande för alla parter. På många håll i landet har Logopedmottagningarna en öppen telefontid dit föräldrar med förskolebarn kan vända sig.

Men även om föräldrarna inte är orolig för barnets stamning, kanske p.g.a. egna erfarenhet av att det kan växa bort, så bör man ändå remittera om någon eller några av nedanstående beskrivningar gäller:

  • barnet har en påtaglig stamning.
  • barnet verkar besvärat.
  • stamningen har förändrats över tid, barnet stammar oftare, har fler upprepningar eller kraftigare avbrott/förlängningar.

Det är bra om man i remissen också anger hur länge barnet har stammat och om stamning finns i släkten. Sambandet är visserligen inte starkt. De flesta barn med stammande föräldrar stammar inte! Men, informationen ger liksom försök till beskrivning av stamningens karaktär ändå en kompletterande bild av problemet.

Fråga barnets förälder

Föräldrar beskriver ofta sina barns icke-flytande tal som "upphakningar". Om man ber dem beskriva lite närmare och därefter frågar om de skulle kunna kalla det sätt som talet "hakar upp sig på" för stamning, kommer några att vara tveksamma, medan andra instämmer. I en av få studier som har jämfört relationen mellan föräldrars och logopeders bedömning av, om stamning föreligger eller inte, är överensstämmelsen överraskande god (2).

Vad föräldrarna bör få veta

Eftersom det än idag finns både fördomar och stor okunskap kring stamning, är det bra om man redan på BVC gör klart för föräldrarna att:

  • det aldrig är deras "fel" att barnet stammar, men att man i de flesta fall kan påverka hur stamningen utvecklas.
  • man inte börjar stamma för att man blivit skrämd. Stamning kan visserligen vara en reaktion på en chock, men man börjar inte stamma mer bestående enbart för att man har blivit skrämd. Möjligen kan en latent stamning utlösas av en chock.
  • man inte börjar stamma p.g.a. att man härmar någon. Stamning smittar inte!
  • den som stammar inte är mer labil eller känslig än andra barn, men vetskapen om att man stammar, kan leda till att man blir rädd för att stamma.

 

Här finns regionala tillägg

Till toppen av sidan