Adoptivbarns anknytning

ADOPTION

Det tar tid för barnet att knyta an till sina nya föräldrar och vänja sig vid familjen. Barnet behöver hjälp att bearbeta den separation som adoptionen innebär.

När barnet adopteras

När barnet adopteras innebär det en separation från barnets anknytningsperson. Barnet kan behöva hjälp att sörja det. Det tar tid för barnet att knyta an till sina nya föräldrar och vänja sig vid familjen. Barnet kanske inte är vant vid kroppskontakt eller att vara känslomässigt nära. Hen behöver sakta vänja sig vid det (1, 2).

Ett barn som har tidigare erfarenheter

Barns anknytningserfarenheter har betydelse för förmågan till socialt samspel under resten av livet. En av de främsta uppgifterna i föräldraskapet kan uppfattas vara att ge varje barn en så trygg bas som möjligt i livet (1, 2).

Barnets första anknytningstid påverkar den fortsatta anknytningen med adoptivföräldrarna. Om barnet har tillbringat sina första månader eller år med en eller få anknytningspersoner har de förhoppningsvis utvecklat en anknytningsrelation av god kvalité.

För barn med funktionsnedsättning och barn i miljöer där ingen omsorgsperson funnits kan det ha varit mycket svårt att utveckla någon anknytningsrelation alls. Det måste dock betraktas som undantag i dag att barn som adopteras har levt under sådana extrema förhållanden.

En trygg bas utgörs från början av en annan eller några andra personers pålitlighet, oberoende av situation och tillfälligheter. Den trygga basen utvecklas efterhand till en stark inre känsla av tillit till sin omvärld och sig själv.

Så utvecklas anknytningen

Anknytningen utvecklar barnet efterhand genom sin erfarenhet av nära personers lyhördhet för dess behov och deras förmåga att lindra obehag, ge tröst, omsorg och göra livet begripligt och förutsägbart. Ju mer trygghet och pålitlighet, desto lättare är det för barnet att våga utforska sin omvärld, men också att framöver kunna handskas med påfrestande situationer i livet.

Föräldrars tillgänglighet, engagemang och intresse för barnet är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna utveckla en tillräckligt trygg bas, en trygg anknytning. Barn som saknat föräldraomsorg kan utvecklas ojämnt. De kan ha utvecklat överlevnadsförmågor som får dem att verka mer mogna än sin ålder. Samtidigt har de haft sämre förutsättningar att lära känna sin kropp och sina känslor, att öva motorik, samspel och språk. De har mycket att ta igen och det kan underlätta om adoptivföräldrar är medvetna om det och kan vara flexibla att barnet kan skifta från "stor" till "liten" (1, 2).

Reaktioner - vad man kan möta hos barnen

En del barn har tvingats att utveckla ett beteende där de "klarar sig själva". Det kan visa sig när barnet ska sova, när hen gör sig illa eller "kommer bort" på så sätt att barnet inte söker, utan snarare avvisar, hjälp, tröst och beskydd. I en del fall dunkar barnet huvudet eller vaggar sig. Andra barn utvecklar en "flyktighet" i kontakten och kan vara överdrivet närhetssökande i förhållande till okända personer, som för tillfället visar dem uppmärksamhet. Det kan innebära att den första tiden tillsammans är påfrestande och svår för både barnet och föräldrarna. Ibland blir det en lång och mödosam process för båda parter att anpassa sig till varandra. Barnet kan vara avvisande, skrika och gråta mycket eller så vågar hen inte lämna föräldrarna ens för ett ögonblick. Det är viktigt att förklara för adoptivföräldrar att dessa reaktioner är ett friskhetstecken i och med att barnet har kraft och ork att protestera när hen blir lämnat (1, 2).

Om barnet har stora anpassningssvårigheter och är flyktigt i kontakten, kan det vara bra att försöka skapa en förutsägbar dag för hen och ge hen möjlighet att upptäcka att någon förälder alltid finns tillgänglig. Man bör helst inte ha barnvakt första tiden, i synnerhet inte om det är ett barn som verkar okänsligt för att man lämnar hen. Detta innebär inte att man inte får träffa andra personer. Tvärtom kan det vara viktigt att mor- och farföräldrar, kusiner och nära vänner kommer in tidigt i barnets och föräldrarnas liv och får utveckla närhet till barnet, men inte ta över. Det kan vara värdefullt för föräldrarna kan få hjälp och avlastning och få stöd i att de inte behöver isolera sig. BHV-sjuksköterskan kan stärka föräldrarna att det är de som bör mata, trösta och lägga barnet att sova den första tiden men också ge kunskap om att anknytning är en pågående process och att anknytningen utvecklas under hela barndomen.

När man börjar med barnvakt är det bra om hen, oberoende av barnets ålder, är någon barnet har känt tidigt i sitt nya familjeliv, (till exempel mor- och farföräldrar, nära vänner till föräldern eller föräldrarna). De första gångerna barnet ska vara ensam med en annan vuxen än föräldrarna är det bra om det handlar om kortare stunder.

Under de första månaderna bör man inte kasta sig ut i stora grupper av barn och vuxna där man inte har möjlighet att ha närhet till barnet. Detta gäller även för barn över två till tre år. Det är mycket viktigare att få upptäcka, lära känna och utveckla närhet till föräldrarna, närmsta familjen och familjens vänner innan nya lekkamrater måste hittas. Det är oftast bra att planera för ett års föräldraledighet och inte börja på förskola för tidigt. Däremot kan man behöva få kontakt med barn på andra sätt genom att delta i öppna barn- och föräldraverksamheter eller besöka lekplatser (1, 2).

Kontakta BHV-psykolog

Det finns tillfällen då en BHV-psykolog bör kontaktas:

  • Om barnet har ihållande anpassningssvårigheter.
  • Om man som förälder alltid väljs bort i andras närvaro även när barnet är rädd för något, är trött eller ledset.
  • Om barnet under lång tid krånglar mycket med maten.
  • Om barnet inte kan leka.
  • Om barnet inte utvecklar något språk eller jollrar "pratande".
  • Om barnet under längre tid är överdrivet klängigt.
  • Om barnet under längre tid får panik vid separationer och inte kan tröstas.
  • Om barnet inte tycks hämta upp utvecklingen såväl motoriskt som kognitivt, exempelvis språkligt.
Till toppen av sidan