Att möta och bemöta regnbågsfamiljer

Regnbågsfamiljer, det vill säga familjer där en eller flera av de vuxna är homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter (hbtq-personer), har blivit allt vanligare de senaste decennierna (1, 2, 3, 4). Möjligheterna att få barn som hbtq-person har ökat tack vare moderniserad lagstiftning, förbättrad tillgång till assisterad befruktning och förändrade samhällsattityder. Regnbågsfamiljer har lika goda förutsättningar som andra att ge barn en positiv social och psykologisk utveckling (5).

Inför mötet med en ny familj är det viktigt att tänka på att familjer ser ut på olika sätt. Det är därför alltid en god idé att ställa öppna frågor, som: "Vilka finns i er familj?" eller "Vill du berätta om din familj?". I samtal med barn kan uttryck som "dina vuxna" fungera bra, liksom frågan ”Vem har du med dig idag?” om man inte vet hur familjesituationen ser ut. Till vuxna är det bättre att ställa frågan "Lever du tillsammans med någon?" än att förutsätta att där finns en olikkönad partner. Genom öppna frågor kan personen själv definiera och beskriva sin familj.

Särskild lyhördhet kan behövas

Regnbågsföräldrar beskriver ofta hur de i hälso- och sjukvårdskontakter möter rutinmässiga heteronormativa antaganden, som när vårdgivaren förutsätter att föräldern lever tillsammans med en olikkönad partner, eller säger ”din mamma och pappa” till ett barn som kanske har två mammor eller två pappor (1, 2, 3).

På samma vis är cisnormativa antaganden (antaganden om kön som inte tar höjd för transpersoner) vanliga, vilket gör att transpersoner ofta felkönas (6, 7). För barn och vuxna i regnbågsfamiljer innebär det här att man kan behöva stanna upp, rätta vårdgivaren och förklara hur den egna familjen faktiskt ser ut. Forskning visar att många regnbågsföräldrar upplever detta som obekvämt, men att de ändå tonar ner betydelsen av hetero- och cisnormativt bemötande (8).

De reagerar ofta urskuldrande och säger "det gör inget", eller "det kunde ju inte du veta". Ytterligare andra låter bli att korrigera och tolererar det hetero- eller cisnomativa bemötandet i det tysta, trots att det skaver. I dessa situationer kan det krävas särskilt god lyhördhet för att utveckla ett professionellt bemötande. Hetero- och cisnormativt bemötande kan bidra till ökad stress och otrygghet i vårdkontakten, även om föräldrarna i stunden säger att de inte tog illa upp.

Ställ relevanta frågor

Många regnbågsföräldrar och barn tycker om att berätta om sin familj och uppskattar trevligt ställda frågor (9). Det är viktigt att professionella ställer de frågor som behövs för att göra ett gott jobb. Samtidigt upplever många regnbågsföräldrar och barn att de ständigt möts av både ingående och personliga frågor om familjen, vilket kan bli påfrestande. Därför är det viktigt att tänka på att inte ställa frågor enbart för att stilla sin egen nyfikenhet, utan att fokusera på det som är relevant för uppdraget.

I vissa sammanhang behöver vårdgivaren veta vem eller vilka som är barnets rättsliga vårdnadshavare. I medicinsk rådgivning kan man behöva information om vem som är biologisk eller genetisk förälder samt ha kännedom om att de som blivit föräldrar genom den svenska vården i regel inte har någon information alls om donatorn, inte ens uppgifter om längd. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de vuxna som tar hand om barnet, och är dess föräldrar i social mening, kan vara andra än de biologiska föräldrarna eller vårdnadshavarna (1, 2, 3). I de familjer där det finns flera sociala föräldrar är det bra om alla bjuds in och involveras.

Inkludera alla i samtalet

Icke-födande föräldrar vittnar ofta om att det främst är den födande föräldern som tilltalas i vårdkontakter kring barnet, medan den icke-födande åsidosätts, också då båda föräldrarna finns med i rummet (1). En god utgångspunkt är att i samtal rikta sig till och inkludera alla som är närvarande. Icke-födande föräldrar i regnbågsfamiljer upplever ofta en särskild stress kopplad till just rollen som den icke-födande. Många känner oro för att andra inte ska se dem som lika viktiga, och riktiga föräldrar, som den födande föräldern. En sådan oro förstärks lätt av att inte känna sig inkluderad i samtalet.

Frågor till barn

I samtal med barn är det särskilt viktigt att ta utgångspunkt i den vardag barnet har omkring sig. Barn som inte har en pappa ska inte i vårdkontakter behöva besvara frågor om "din pappa"; såsom "Vad heter din pappa?" eller "Ska du visa plåstret för pappa när du kommer hem?". På motsvarande sätt ska barn som inte har en mamma inte behöva besvara frågor om "din mamma".

Tilltal och pronomen

I regnbågsfamiljer benämner sig ofta kvinnliga föräldrar som mammor och manliga föräldrar som pappor, oavsett genetiska eller juridiska band till barnet (1, 2, 3). Det är alltså vanligt bland samkönade kvinnliga föräldrapar att barnet kallar båda föräldrarna för ”mamma” och bland samkönade manliga föräldrapar att båda kallas ”pappa”. I vissa familjer används i stället förnamn eller smeknamn om den ena eller båda föräldrarna. Ickebinära transpersoner använder ibland benämningar som ”mappa” eller ”mappi”, eller föredrar könsneutrala ord som ”förälder” framför mamma eller pappa. Om man är osäker på hur en förälder vill tilltalas eller omnämnas är det enklast att fråga.

Transpersoner som presenterar sig som kvinnor, eller med ett kvinnligt namn, bör omnämnas som ”hon” (7). Transpersoner som presenterar sig som män eller med ett manligt namn, bör omnämnas som ”han”. Ickebinära transpersoner, som alltså varken identifierar sig som kvinna eller man, kan föredra att omnämnas som ”hen” eller med något annat pronomen. Om man är osäker på vilket pronomen personen använder är det enklast att fråga. Ett gott bemötande förutsätter att en person omnämns med det pronomen som den önskar. Det gäller både när man pratar om någon i tredje person och i skrift, som i journaltext.

Föräldragrupper som passar olika slags familjer

Som deltagare i föräldragrupper har många regnbågsföräldrar haft svårt att hitta en plats som känns trygg och bekväm när de delas in i samtalsgrupper efter kön (1). Ett vanligt dilemma uppstår den icke-födande mamman, i en familj med två mammor. Att delta i "mammagruppen", där de övriga har kroppsliga förlossningsupplevelser, kan kännas lika fel som att delta i "pappagruppen" där de övriga är män. När föräldrar delas in i smågrupper kan dessa konstrueras på andra sätt än efter kön.

Föräldrainformation och formulär

Skriftlig information, formulär och skyltar bör ses över så att de välkomnar olika former av familjer. När en blankett har förtryckta rutor för "moderns namn" och "faderns namn" kan regnbågsfamiljer känna sig exkluderade, även om de möts av positiv och välkomnade personal (1, 3). Att se över formulär och informationstexter gör stor skillnad i mötet med regnbågsfamiljer.

De allra flesta hbtq-personer mår bra och har en god livskvalitet (10). Detta gäller särskilt dem som bildar familj och får barn (11). Samtidigt finns dock högre grad av psykisk ohälsa bland hbtq-personer jämfört med heterosexuella cispersoner (10). Detta kan förklaras av den ökade stress som drabbar den som bryter mot samhällsnormer, så kallad minoritetsstress (12, 13). Samhällets heteronormativitet och cisnormativitet medför påfrestningar för hbtq-personer. Många har erfarenhet av diskriminering, kränkningar, hot och våld. Diskriminering innebär att någon blir sämre behandlad, exempelvis på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Detta är förbjudet enligt svensk lag.

Ackumulerad stress

Att många hbtq-personer mår bra trots att de upplever minoritetsstress handlar ofta om att de har gott stöd och bra hanteringsstrategier. När de möter andra svårigheter i livet kan det dock bildas en ackumulerad stress, där de nya svårigheterna läggs ovanpå minoritetsstressen (14). Detta ökar risken för psykisk ohälsa. Forskning visar exempelvis att regnbågsföräldrar som har negativa eller traumatiska förlossningsupplevelser ofta upplever en utsatthet som hbtq-person i samband med förlossningen (14).

Även om de flesta regnbågsföräldrar har positiva förlossningsupplevelser och en god psykisk hälsa postpartum, kan man se en ökad risk för psykisk ohälsa postpartum hos hbtq-personer (11). Viktigt att känna till är att detta gäller både för födande och icke-födande föräldrar. Då vårdinsatser oftare riktas till födande finns en risk att psykisk ohälsa hos icke-födande inte uppmärksammas och stöd uteblir.

Mikroaggressioner

Såväl diskriminering som annat negativt bemötande sker också inom hälso- och sjukvården, vilket medför att många hbtq-personer har lägre förtroende för vårdpersonal (9, 15). Det negativa bemötandet utgörs ofta av så kallade mikroaggressioner, vilket innebär blickar, suckar, okunniga eller plumpa frågor, olyckliga komplimanger och dylikt som får individen att känna sig förminskad, osynliggjord eller stigmatiserad. Många möter mikroaggressioner återkommande i sin vardag, vilket sammantaget ofta innebär en stor psykisk påfrestning. Även om varje enskild händelse inte behöver vara allvarlig eller illa menad, så bidrar mikroaggressionen till den samlade upplevelsen av att inte vara inkluderad och förstådd som den man är.

För att skapa ett gott vårdmöte är det därför viktigt att man som vårdgivare dels inhämtar kunskap om hbtq och regnbågsfamiljer, dels att man självkritiskt problematiserar sina egna förutfattade meningar och normer.

Att samkönade kvinnliga par blir föräldrar är vanligt. En svensk populationsstudie visar att en majoritet av gifta, kvinnliga par har barn (4). Kvinnliga samkönade par har tillgång till assisterad befruktning i svensk sjukvård (1, 2). De kan också vända sig till kliniker utomlands eller också göra inseminationer i hemmet, där en vän eller bekant donerar spermier privat. Kvinnliga par som är gifta eller sambor kan också adoptera barn gemensamt eller vara familjehem tillsammans.

Att kvinnliga samkönade par adopterar barn är ovanligt, men förekommer. Familjehemsplaceringar blir allt vanligare. Barn som tillkommer genom fertilitetsbehandling med donerade könsceller i svensk sjukvård har då de uppnått mogen ålder alltid möjlighet att eftersöka donatorns identitet. Denna möjlighet finns ofta vid utländska kliniker också.

Regelverket gällande rättsligt föräldraskap

Sedan 2022 finns en föräldraskapspresumtion i svensk lag, som innebär att om den som föder barn är gift med en kvinna, så kommer båda makarna att fastställas som rättsliga föräldrar och få gemensam vårdnad automatiskt. Lagändringen kom till för att göra det enklare för kvinnliga samkönade par att få ett gemensamt rättsligt föräldraskap, på samma sätt som för gifta olikkönade par. Även kvinnliga föräldrapar som är ogifta kan dela rättsligt föräldraskap.

Läs mer här: Föräldraskapspresumtion (mfof.se)

Starkare jämlikhetsnormer

När syskon blir till väljer många, men inte alla, att använda samma spermiedonator som till det första barnet, om donatorn fortsatt är tillgänglig (1).  Kvinnliga par väljer ofta att dela graviditeterna mellan sig. I en svensk studie framkommer att det är nästan dubbelt så vanligt att båda kvinnorna i ett par föder barn, jämfört med att den ena kvinnan föder samtliga barn (1). Bakgrunden till att den ena fött samtliga barn är ibland att den andra inte kunnat bli gravid, trots att hon önskat detta. För andra par kan det vara ett förstahandsval att den ena bär samtliga barn. Kvinnliga par delar föräldraledighet och hushållsarbete lika mellan sig, i långt större utsträckning än olikkönade par. Jämlikhetsnormerna är starka hos många familjer med två mammor.

Familjer med två pappor är inte lika vanligt som familjer med två mammor (4). Vägen till föräldraskap är ofta betydligt längre för par där ingen har livmoder och kan genomgå en graviditet (3). Manliga samkönade par kan bilda familj på flera sätt. Till exempel genom surrogatarrangemang, adoption eller genom att bli familjehem. En annan möjlighet är att dela föräldraskap med en kvinna eller ett kvinnligt par. Läs mer under avsnittet ”Familjer med fler föräldrar än två”.

Surrogatarrangemang

Det är inte tillåtet för svenska fertilitetskliniker att hjälpa personer att bli gravida inom ramen för ett surrogatarrangemang. Manliga par vänder sig till privata kliniker i utomlands, i länder där detta tillåts. Man gör då vanligen en IVF-behandling i det aktuella landet.

Den ena mannen i paret bidrar med sina spermier och en tredje person, som kallas värdmamma eller surrogatmamma, bär barnet i sin livmoder. Det finns två former av surrogatarrangemang;, traditionellt eller fullständigt. Vid traditionellt surrogatarrangemang används ägg från den som bär barnet. Vid fullständigt surrogatarrangemang, som är det allra vanligaste, används i stället ett donerat ägg från en äggdonator.

Om surrogatmamman också bor i det aktuella landet föds barnet utomlands. När barnet har fötts fastställs det rättsliga faderskapet för den genetiska pappan och därefter kan hans make göra en närståendeadoption i Sverige. På så vis kan båda männen dela det juridiska föräldraskapet och får gemensam vårdnad om barnet.

Adoption och familjehem

Manliga par som är gifta eller sambor kan adoptera barn gemensamt (3). Även om adoption fortfarande är ganska ovanligt bland samkönade manliga par, har antalet par som får barn genom adoption ökat de senaste åren. Adoptionen kan vara inhemsk eller internationell. Många länder tillåter inte samkönade adoptivföräldrar, men svenska adoptionsorganisationer samarbetar med ett fåtal länder som tillåter det, som Columbia och Sydafrika. Internationella adoptioner till Sverige har dock blivit färre över lag de senaste åren.

Allt fler manliga samkönade par blir familjehemsföräldrar. De beskriver ofta detta som ett bra sätt att bilda familj när ingen i paret kan föda barn. Som för alla familjehem är dock ofta de biologiska föräldrarna vårdnadshavare under placeringens första år.

Läs mer: Barnhälsovård för barn som bor i familjehem

Större jämlikhet

Män som får barn i samkönade relationer utmanar normer som sammankopplar omsorg om små barn med kvinnor och femininitet och har därför beskrivits som mer utsatta för diskriminering än kvinnliga par (3). Manliga par delar ofta hushållsarbete mer jämlikt än olikkönade par. Att dela föräldraledigheten lika är vanligare bland manliga samkönade par än bland olikkönade par och par med två kvinnor (16).

Transpersoner är personer vars könsidentitet inte överensstämmer med det kön som registrerats vid födseln (7). Transpersoner kan bli föräldrar själva eller tillsammans med en partner eller vän och vägarna till föräldraskap ser olika ut för olika individer.

Det är fortfarande ganska vanligt att transpersoner inte är öppna med sin könsidentitet i kontakter med graviditetsvård och barnhälsovård (19). Många beskriver rädsla för att bli okunnigt bemötta. Detta är viktigt att känna till, eftersom det innebär att många vårdgivare möter transpersoner utan att veta om att de är trans. Ett öppensinnat och inkluderande bemötande kan göra stor skillnad för upplevd trygghet också hos personer som inte är öppna med sin könsidentitet.

Den mesta forskningen om transpersoners föräldraskap handlar om transmän och ickebinära som själva föder barn (6, 18). Den visar att könsdysfori ofta förvärras i samband med graviditet och barnafödande, samtidigt som okunnigt bemötande i vården kan bidra till ytterligare stress. Samtidigt kan dessa transpersoner också omfamna sin förmåga att bära barn och integrera den i sin könsidentitet på ett sätt som gör graviditeten och födandet till positiva upplevelser.

Amning

Vissa transmän och ickebinära väljer att amma, men långt ifrån alla. För vissa är könsdysfori särskilt kopplad till brösten och amning kan då väcka känslor av obehag. En genomförd mastektomi kan också påverka möjligheten att amma.
Trots att forskningen ofta handlar om transmän och ickebinära som föder barn, är detta sannolikt inte den vanligaste vägen till föräldraskap för den här gruppen. Bland transmän som har en kvinnlig partner, är det vanligt att kvinnan föder parets barn. Svensk forskning om transkvinnors och andra transfemininas upplevelser och behov som föräldrar saknas ännu.

Läs mer: Om trans - RFSL

Regnbågsfamiljer består ibland av fler föräldrar än två. Det kan exempelvis vara två par som delar föräldraskap med varandra, eller ett par och en ensamstående person (1, 3). Dessa familjer kallas ibland flerföräldrafamiljer, fyrklöverfamiljer eller stjärnfamiljer. Barnen blir vanligen till genom heminsemination och växer sedan ofta upp i två hushåll. Hur boendet är fördelat varierar mellan olika familjer och kan förändras allteftersom barnen växer. Vissa barn har sitt huvudsakliga boende i ett hem medan andra bor växelvis.

Enligt svensk lag kan ett barn bara ha två rättsliga föräldrar och vårdnadshavare, även om det finns flera vuxna som i vardagen fungerar som barnets föräldrar. I flerföräldrafamiljer är ofta de biologiska föräldrarna rättsliga föräldrar och vårdnadshavare, medan vissa väljer att genomföra en närståendeadoption, så att den icke-genetiska föräldern i det ena paret adopterar barnet (1, 3). Anledningen till detta kan vara att barnet huvudsakligen bor hos det ena paret och föräldrarna anser att dessa då också bör dela vårdnaden.

Ensamstående hbtq-personer väljer ibland att bli föräldrar på egen hand. Ensamstående med livmoder har tillgång till assisterad befruktning med donerade könsceller inom svensk sjukvård. Ensamstående kan också få barn via fertilitetskliniker utomlands eller genom heminsemination. Även adoption och familjehem är möjliga vägar till föräldraskap för ensamstående även om adoption är ovanligt. Forskning visar att barn till planerat ensamlevande föräldrar generellt växer upp med goda förutsättningar (20). Ensamstående som planerar att bli förälder är ofta resursstarka och har välfungerande nätverk.

Att föräldrar separerar är vanligt bland barnfamiljer generellt och i regnbågsfamiljer är separationer särskilt vanliga (4). Precis som i andra separerade familjer är föräldrarna ofta i behov av stöd för att skapa ett gott samarbete kring barnen vid tiden före, under och efter ett uppbrott. Ackumulerad stress som uppkommer av både minoritetsstress och separationen kan innebära särskilt stora påfrestningar för regnbågsföräldrar (21).

I de familjer där det rättsliga föräldraskapet inte överensstämmer med hur de sociala familjebanden ser ut finns en risk att en konfliktfylld separation leder till att barnen förlorar en anknytningsperson. Detta gäller inte minst i flerföräldrafamiljer, där bara två av föräldrarna kan vara rättsliga föräldrar och vårdnadshavare. Om man med varsamt bemötande kan stötta föräldrar till ett gott samarbete kan det göra stor skillnad för både vuxna och barn.

Referenser - Att möta och bemöta regnbågsfamiljer