När något allvarligt händer i en barnfamilj

BEMÖTANDE

Om hur du kan prata med och stötta föräldrar som är med om allvarliga händelser i sin familj.

BVC får ofta frågor från föräldrar hur man bäst ska hantera en dramatisk händelse eller upplevelse. Den bästa hjälpen är ofta att få diskutera barnets beteende och vad som hänt med någon man har förtroende för, och som känner familjen sedan tidigare. Där kan BHV-sjuksköterskan göra en viktig insats.

Många föräldrar kan hantera situationen bra om de bara får stöd i sitt förhållningssätt och konkret vägledning. Här är några råd som vi kan ge i de flesta fall. Det finns också broschyrer och litteratur som referens om föräldrarna vill ha skriftligt material. Konsultera ev. MBHV-psykolog angående behov av fler insatser eller vid speciella omständigheter.

Händelser i barnets familj/närmiljö

Barn märker alltid när något allvarligt händer som påverkar familjen, men alla förstår inte händelsen fullt ut eller reagerar synligt på den. När det gäller yngre barn kan man i allmänhet lita på att en kris- eller sorgereaktion syns utåt, t.ex. som stark separationsångest, skuldkänslor, plötslig rädsla eller ilska, sömnstörningar, mardrömmar, tillbakagång i utvecklingen, huvudvärk, magont, ett dämpat stämningsläge eller annat plötsligt ändrat beteende.

Det vanliga är att barn återhämtar sig spontant. I allmänhet är ett bra förhållningssätt hos föräldrarna den viktigaste läkande eller lugnande faktorn. Om symtomen är fortsatt starka eller ökar efter att en månad har passerat kan barnet behöva behandling för traumatisering, liksom om händelsen var dramatisk (t ex vid mord och självmord, vid bevittnande av närståendes död eller vid misstanke om att barnet upplever skuld för det inträffade). Familjen kan då söka hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är viktigt att föräldrarna talar med barnet. Om föräldern tycker det är svårt att få igång ett samtal kan det vara en utväg att låna en relaterad bok lämplig för barnets ålder och läsa tillsammans. Det ger barnet tillfälle till frågor och föräldern en möjlighet att få veta hur barnet tänker kring händelsen.

Enkla tumregler för föräldrar:

  • Öppenhet - berätta snarast vad som hänt, enkelt och kort men korrekt i sak.
  • Svara på barnets frågor, men inte mer än vad de frågat om. Vill barnet veta mer kommer följdfrågor. Visa också att du vill lyssna på barnet.
  • Försäkra att du/barnet inte också kommer att försvinna/bli sjuk/skadas, etc.
  • Håll fast vid familjens vardagsrutiner, men acceptera att barnet under en tid kan behöva extra kontakt och närhet för att känna sig tryggt.
  • Gå tillbaka till förskola och ev fritidsaktivitet så fort som möjligt, och informera personalen om barnets reaktioner.
  • Tillåt barnet att ta upp händelsen i sina lekar, det har en bearbetande effekt.
  • Ha en sansad ton om du talar med andra vuxna om händelsen när barnet hör på.

Dödsfall

Barn under 5-6 års ålder förstår inte att döden är definitiv. De väntar sig ofta att den döde ska komma tillbaks och kan behöva höra många gånger att personen är borta för alltid. Hur föräldrarna beskriver det beror på kultur och tradition, men de yngre barnen har svårt att förstå abstrakta förklaringar. Det är bättre att vara konkret, som t.ex. "nu är Pelle med gammelmorfar, de har det bra tillsammans". Undvik uttryck som "sover", "somnat in" eller "rest/gått bort". Ge korrekt men kortfattad information från början och om du inte kan svara på en fråga så säg att du inte vet men att du kan försöka att ta reda på svaret. Ibland kan svaret bli att ingen kan veta säkert.

Barn upp till 2 års ålder kan behöva skyddas från föräldrarnas sorgereaktioner, medan de äldre i regel mår bättre av att se och prata om föräldrarnas egna känslor så länge de inte blir överväldigande eller skrämmande. Barn visar inte ledsenhet lika länge som vuxna men sorgereaktioner kan komma tillbaka periodvis. Då får man gå igenom allt som hände igen. Det yngre barnet har glädje av att man sätter ihop ett fotoalbum, en video eller kanske en låda med minnessaker som relaterar till den avlidna. Det blir till en hjälp för barnet att bära med sig minnen av den avlidna under sitt fortsatta liv, eftersom barnet inte hunnit bygga upp tillräckligt med egna minnen.

Specifika råd vid dödsfall:

  • Avgör själva om barnet ska vara med på begravningen utifrån era egna känslor. Det finns ingen nedre åldersgräns. Är barnet med, förbered det på hur det kommer att gå till. Vill barnet gå ifrån, låt det göra det i sällskap med en vuxen.
  • Låt barn från 3-4 års ålder välja om de vill följa med till graven på traditionella dagar.
  • Prata gärna om den avlidna men tvinga inte barnet att göra det.
  • Försäkra att du inte också kommer att dö nu.
  • Var beredd på att barnet kan skylla dödsfallet på dig eller någon annan. Ta inte åt dig. Förklara att det är lätt att bli arg när någon dött.
  • Undvik onödiga separationer från föräldrarna den första tiden. Det väcker lätt oro hos barnet.

Händelser utanför närmiljön

I görligaste mån bör föräldrar skydda barn i BVC-åldrarna från våldsamma nyhetsinslag eller andra skrämmande TV-program. En bra regel är att barn inte ska se TV eller film utan vuxet sällskap såvida man inte sett det förut och känner till innehållet. Ändå kommer barn i 4-6-årsåldern att uppfatta när något obehagligt händer i världen t.ex. via allmänna samtal, löpsedlar och familjemedlemmars kommentarer.

Enkla tumregler för föräldrar:

  • Svara så kort och okomplicerat som möjligt på barnets frågor.
  • Om man inte vet svaret ska man säga det.
  • Svara inte på mer än vad barnet frågar om.
  • Försäkra att det som hänt är ovanligt.
  • Berätta att det finns vuxna på plats som har till uppgift att rädda/ställa tillrätta/ ta om hand.

Läs mer

Fakta om barn som anhöriga - Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA)

Till toppen av sidan